År 2019 sjunger på sista versen och jul- och nyårshelgerna ligger framför oss. För många innebär det välbehövlig vila och rekreation, men för din egen del kan det inte helt otänkbart betyda jobb och kanske en ännu stressigare tillvaro än normalt. Köpfesten tar som bekant ny fart i mellandagarna – och butikshyllorna behöver självklart fyllas på.
Tack, alla ni som ”gör julen” åt oss vanliga medborgare!

För vän av ordning är det frustrerande att se hur den organiserade kriminaliteten gång på gång tar nacksving på rättssystemet. Och även om många brott inte utförs av ligor och kriminella gäng, är det oftast silkesvantar som väntar den som på ett eller annat sätt har trampat utanför lagens ramar. Det gäller vid de flesta typer av brott, inte endast de som drabbar vägtransportbranschen.

Tusentals chaufförer behövs. Vi har hört det länge. TYA säger att bristen på förare är en viktig fråga för samhället och man menar att det i sin förlängning kan chaufförsbristen betyda att landets ekonomi stagnerar. Och jag är helt enig med TYA. Vägtransportbranschen är viktig för alla samhällsfunktioner, så klart!

I slutet av augusti bjöd infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) in till pressträff för att berätta om hur regeringen vill angripa det växande problemet med oseriösa transportörer som breder ut sig på landets vägar. Detta samtidigt som en regelrätt nedmontering av trafikpolisens verksamhet tillåts ske inför öppen ridå.

Den som reser har något att berätta. Ett gammalt uttryck som jag tror att alla chaufförer kan skriva under på. Det är också något som man får ett kvitto på när man följer många chaufförsgrupper i sociala medier. Berättelserna är många, både dråpliga, roliga och allvarliga.

Jag slutade att köra yrkesmässigt år 2000. Bemanningsföretagen hade då blivit ett allt vanligare ”fenomen” i branschen och skällsorden haglade inte sällan över de åkerier som utnyttjade enmansföretagarna från öst som hyrde ut sig för en billig peng. Resten är historia och allt sedan dess har åkerinäringen ställts inför den ena utmaningen efter den andra.

Månaden som har gått sedan den förra utgivningen har bland annat innehållit ett ”EU-val”. Ett val som föregicks av ett kampanjande av sällan skådat slag. Och då menar jag inte i positiv bemärkelse.

Så har vi återigen fått ta del av EU:s statistik över hur många förartillstånd som medlemsländerna har utfärdat. Och ännu en gång handlar det om tämligen oroande läsning. Antalet utfärdade tillstånd har under förra året ökat med 23 procent jämfört med 2017. Antalet giltiga tillstånd i omlopp har ökat med 40 procent under samma period.

Att utfärda förartillstånd är lagligt så länge myndigheterna följer gällande krav. Men hur kan vi vara säkra på att man gör det? EU-kommissionären Violeta Bulc tycks då i alla fall inte ha något större intresse av att kolla upp att så är fallet.

I kölvattnet av de artiklar som vi publicerar på nätet, på temat ”Transportfusket i fokus”, är det vanligt att branschfolket i kommentarerna vid respektive artikel vill att speditörer och transportköpare i större utsträckning använder sig av svenska åkerier. När jag besöker trafikpolisen i Helsingborg i början av april, råkade jag komma mitt i en ”svenskinsats” - som var temat för dagens kontroll.

Så snart vi lyfter en vägtransportfråga med berörda ministrar i regeringen, inleds svaren undantagslöst med samma ord i samma följd. Man radar genast upp tre punkter som man menar är ”kraftfulla satsningar för ordning och reda på våra vägar”. Men jag köper det inte!