Det handlar inte om enskilda företag som räknat fel. Det handlar om ett system som under lång tid pressats till bristningsgränsen och som nu börjar spricka.

Åkerinäringen har i många år levt med små marginaler. Det är inget nytt. Men det som har hänt de senaste åren är att flera tunga kostnadsökningar har kommit samtidigt, utan att intäktssidan hängt med. Drivmedel, räntor, fordon, verkstad och däck har blivit dyrare.

Samtidigt har många transportköpare fortsatt att pressa priserna. Det är en ekvation som inte går ihop.

Och i den ekvationen finns ytterligare en faktor som alltför ofta hamnar i skymundan. Konkurrensen sker inte alltid på lika villkor. När vissa aktörer kan köra billigare genom att tänja på regelverk eller verka under helt andra kostnadsnivåer, då spelar det till slut ingen roll hur välskött ett svenskt åkeri är. Marginalerna äts upp ändå. Något som Proffs har rapporterat om i många år. Och det är där vi befinner oss nu.

Samtidigt som Polismyndigheten, i ordets rätta bemärkelse, utplånar trafikpolisens verksamhet.

När efterfrågan viker i bygg, industri och handel blir situationen ännu mer utsatt. Intäkterna minskar, men kostnaderna består. Lastbilarna står inte still bara för att uppdragen blir färre. Leasingavgifter och löner ska fortfarande betalas. Det är i det läget som även ”erfarna företag” faller.

Det här borde rimligtvis vara en väckarklocka. För det handlar inte endast om enskilda konkurser. Det handlar om en samhällsbärande funktion som långsamt urholkas. Varor ska fram. Livsmedel ska levereras. Industrin ska fungera. Utan fungerande transporter stannar Sverige. Det sistnämnda är inte heller någon kioskvältande nyhet, men ändå behandlas åkerinäringen ofta som vilken bransch som helst.

Inför valåret 2026 borde den synen utmanas. För vad är alternativet? Att fortsätta på samma väg, där seriösa åkerier slås ut medan de som hittar genvägar överlever? Att acceptera en utveckling där konkurrens sker på olika villkor? Att låta transportköpare fortsätta pressa priser i en bransch där marginalerna redan är på gränsen till obefintliga?

Det är inte hållbart.

Politiken behöver ta ett tydligare ansvar för spelreglerna, liksom att Polismyndigheten borde se kontrollverksamheten på betydligt större allvar. Det handlar om att säkerställa rättvis konkurrens, där samma krav gäller för alla som verkar på svensk mark. Det handlar alltså om att skärpa kontrollerna där regelbrott i dag lönar sig. Och det handlar om att se över beställaransvaret, så att inte prispressen ensidigt skjuts nedåt i systemet.

Men det handlar också om långsiktighet. Åkerier investerar i fordon med en livslängd på många år. Då måste villkoren vara förutsägbara – oavsett om det gäller drivmedel, elektrifiering eller skatter.

Det går inte att fatta investeringsbeslut på ena sidan – och få helt nya spelregler på den andra.
Framför allt krävs en insikt om att det här inte är en fråga för en enskild bransch. Det är en fråga för hela samhället. Politiken och myndigheterna måste förstå det, oavsett om vi har en ”röd eller blå” regering.

När åkerier med lång erfarenhet och i grunden fungerande verksamheter tvingas lägga ned, då är det oftast inte företagen som har misslyckats, det är det grundläggande systemet. Och ett system som slår ut sina mest seriösa aktörer är inte bara orättvist. Det är farligt för Sverige.

Frågan inför valåret är därför inte vad vi ska göra åt konkurserna. Frågan är hur många åkerier till som vi har råd att förlora innan någon (vågar) ta ansvar – i handling och inte endast verbalt.