Till Proffs kommer vittnesmål om problem med de smarta färdskrivarna. Om utrustning som inte registrerar som den ska, om verkstäder som inte kan hjälpa, åkare och chaufförer som försöker göra rätt, men inte får de förutsättningar som krävs.
Hur omfattande problemen är behöver verkligen klarläggas. Men den som drabbas behöver hjälp – och det måste vederbörande få nu.
Transportstyrelsen bekräftar i Proffs artikel att problem förekommer. Myndigheten beskriver bland annat att färdskrivare och förarkort kan redovisa olika aktiviteter. Samtidigt hänvisar den till transportföretagens ansvar och till att eventuella konstruktionsfel får hanteras mellan företaget och tillverkaren.
Det svaret räcker givetvis inte, det är att göra myndighetsutövandet lite väl enkelt.
Ett åkeri kan boka verkstadstid och en chaufför kan uppmärksamma fel. Företaget kan dokumentera, reklamera och begära åtgärder. Men ingen av dem kan förväntas skriva om tillverkarens mjukvara. Enkelt uttryckt.
När även verkstaden står utan lösning måste diskussionen därför handla mer än om vilka skyldigheter användaren har.
Vad ska den drabbade göra härnäst och hur ska arbetet dokumenteras under tiden? Hur ska tekniska fel skiljas från överträdelser vid en kontroll? Och vem ser till att tillverkaren levererar en fungerande lösning?
Det behövs konkreta besked. En hänvisning till ansvaret hjälper föga när den mest logiska vägen till reparation redan har prövats utan resultat.
Låt oss samtidigt vara noggranna. Transportstyrelsen säger att en felkod inte i sig innebär en överträdelse och att motstridiga uppgifter behöver utredas. Det är ett viktigt besked, men det besvarar inte frågan om hur den som har gjort vad som rimligen kan krävas ska kunna känna trygghet inför en eventuell tillsyn.
Rättssäkerheten får inte vara beroende av att varje enskild åkare lyckas föra en teknisk diskussion om fel som specialister/tillverkare själva ännu inte har någon lösning på.
Reglerna om kör- och vilotider behövs. Seriösa åkerier och chaufförer har allt att vinna på kontroller som upptäcker fusk och värnar konkurrens på lika villkor. Just därför måste kontrollsystemets uppgifter vara tillförlitliga och bedömningarna välgrundade.
Tillverkaren måste ta ansvar för sin produkt, ge verkstäderna förutsättningar att hjälpa kunderna och lämna tydliga besked om kända fel och åtgärder. Transportstyrelsen måste inom sitt uppdrag bidra till att problemen kartläggs men också tydligt klargöra hur dokumenterade tekniska brister hanteras i tillsynen. Krävs åtgärder på EU-nivå, måste frågan självklart drivas där.
Ingen ska bötfällas eller påföras sanktionsavgift för en överträdelse som i själva verket är en felregistrering. Misstänkta tekniska fel måste utredas innan några slutsatser dras om vem som har gjort fel.
Det är väl ändå inte för mycket begärt?
Åkerier och chaufförer ska ta ansvar för det de kan påverka. Samma krav måste rimligen ställas på tillverkare – och på myndigheter.
En smart färdskrivare måste vara ”smart nog” att registrera rätt. När den inte gör det duger det inte att låta åkaren stå ensam och rättslös med problemet.
Åkeriets ansvar har rimligtvis också en gräns!