Krönikor

Inom vägtrafikens område i allmänhet är juridiken inte alltid alldeles enkel. Ibland är den ? milt uttryckt ? riktigt besvärlig. Inte minst gäller detta för polis och åklagare. Jag tänker på cabotage inom godstransporter. Många är irriterade över den osunda konkurrenssituation som finns på vägtransportsidan och på att ingenting ? eller i vart fall väldigt lite - händer straffrättsligt.

Jag var på fest i lördags. Eller fest förresten, snarare lite större middagsbjudning. Lite finare också. Kavajer och skjortor, klänningar och förvånansvärt många pyjamasliknande dambeklädnader som jag fick lära mig heter byxdress (blus + byxor i glansigt tyg). Jag kände mig inte helt bekväm men var av olika anledningar tvungen att stanna kvar.
En lagom förfriskad herre frågar över kaffet vad jag jobbar med. ?Tunga transporter?, säger jag. ?Lastbilar alltså? säger han och skrattar eftersom han tror att jag skojar. Man jobbar inte med lastbilar i hans värld. ?Ja?, säger jag. Han funderar på hur han ska bemöta detta, försöker komma på något trevligt att säga. ?Sunkig bransch det där?, blir kommentaren.

Många människor inser att en för narkotikasmuggling specialutrustad bil kan förverkas. Men vad gäller vid trafikbrott, till exempel rattfylleri? Kan ett fordon som har använts vid rattfylleribrott eller annat brott enligt trafikbrottslagen förverkas?

Förändringar i kör- och vilotidsförordningen brukar alltid innebära att Proffsredaktionen blir överöst med frågor. Inte minst eftersom Proffs har en kompetens på området som saknar konkurrens. Kompetensen stavas ?Sten Ekhult? och här ger han sig i kast med att bena ut de förändringar som nu står för dörren.

Kampen mot rattfylleriet på våra vägar prioriteras, vilket är helt rätt. Det kostar många miljarder i sjukvårdskostnader för att rädda och återställa de som överlever rattfyllonas härjningar och krockar. Och nu är drograttfylleristerna på väg in på scenen. Nu är det nog dags att spänna de polisiära musklerna ännu mer! Välkomna till årets första krönika. Nu kör vi.

Stefan Lindkvist är en stolt yrkesförare inom den tunga åkerinäringen i Sverige. Han har framfört sitt tunga fordon under många långa mil genom åren såväl inom landet som på kontinenten. Stefan är 41 år gammal och far till två barn, 9 och 11 år gamla. Han känner stort ansvar, inte bara för sin familj, utan också för andra människor. Inte minst för alla dem han dagligen möter i olika trafiksituationer, dessvärre många gånger farofyllda och otrevliga.

Ofta indelas trafikanter på våra vägar subjektivt i ?idioter? och vi andra, som inte kan inordnas under den negativa benämningen. När någonting inträffat i trafiken eller ett tillbud nästan hänt är många av oss inte sena att döma och att göra en uppdelning i ?vi och dom?. ?Hur f-n kör den idioten egentligen?? har väl en och annan av oss tämligen okritiskt hört uttalas antingen av oss själva eller av någon förare som vi åkt tillsammans med. Mer sällan förekommer vad jag vet självfördömande uttalanden som: ?hur illa kör jag egentligen: nu höll jag ju på att orsaka en olycka igen! Jag måste nog börja ta några körlektioner för att bygga på min bristande kompetens.?

Vägpirater är lyckligtvis fortfarande mycket ovanligt i Sverige. Ändå drabbas vi då och då av deras härjningar. Häromveckan träffade jag en transportköpare i IT-branschen som blivit av med många dyra datorer, inte sällan efter kapningar på europeiska vägar. Han berättade upprört om höga kostnader för stölderna och annat strul som uppstod när varor inte kan levereras i tid.

Kamp mot rattfylleriet med nya metoder, fördubblade eller mer än fördubblade böter vid trafikbrott. Och så en liten förklaring om hur många färdskrivarblad som ska kunna visas upp vid en poliskontroll.
Det är innehållet i min krönika. Välkomna. Nu kör vi.

Dag efter dag går jag förbi dem, löpsedlarna som får mig att vilja sadla om. Bli bonde istället. Inte för att jag hyser någon längtan efter att mjölka kor, mocka i ladugården eller plöja åkrar. Eller bo mitt i spenaten med två mil till närmsta granne.
Nej, det är damerna som lockar!