DEBATTARTIKEL
Författarna till debattartikeln, sverigedemokraterna Staffan Eklöf och Peter Lundgren.

EU:s miljöpolitik fortsätter att öka koldioxidutsläppen

Biodrivmedel har varit en kontroversiell fråga i drygt ett decennium. Från vilka råvaror ska de tillverkas, hur mycket räcker de till, håller de utställda löftena om reduktion av växthusgas samt vad får de kosta, är en delmängd av vad som debatterats flitigt på otaliga seminarier.
Så inleder de båda sverigedemokraterna Peter Lundgren och Staffan Eklöf sin debattartikel.

Inom forskarvärlden etablerades snabbt en konsensus: den enda råvaran som finns i tillräcklig omfattning och som är att betrakta som en restprodukt (och därmed inte orsakar indirekta utsläpp), är ligno-cellulosa eller träråvara. Detta är egentligen en självklarhet om man analyserar hur en växt är sammansatt. Den absoluta majoriteten består av grövre biomassa som utgör byggmaterial i växten (lignin och cellulosa är de vanligaste molekylerna i naturen) och endast en mindre del består av socker, stärkelse eller fetter. De senare beståndsdelarna återfinns typiskt i ett frö eller en frukt och är ofta huvudorsaken till att växten odlas och biodrivmedel som utgår från dessa kallas sammanfattande första generationen.

Nu till pudelns kärna, de biodrivmedel som finns idag och som har använts i ett drygt decennium i Sverige tillverkas samtliga från de ur tillverkningsperspektiv enklare råvarorna socker, stärkelse eller fetter. Vi subventionerar alltså biodrivmedel som pekats ut av en enig forskarkår som ett dött spår. Resultatet är en mycket blygsam minskning av växthusgasutsläpp (om ens någon) och ett djupt hål i konsumenternas plånböcker. Vidare permanentas marknadsdominansen av aktörer som tillverkar dessa drivmedel samtidigt som avståndet till marknaden växer för de som vill basera sin produktion på ligno-cellulosa.


EU har uppmärksammat problemet
och flera gånger försökt att begränsa användningen av första generationens biodrivmedel. I förnybarhetsdirektivet beslöts att dessa drivmedel inte skulle få utgöra mer än 7 % år 2020 samt att subventioner till desamma måste upphöra från år 2020. Sveriges regering protesterade.

I Sverige är det endast biogas från rötslam (avloppsvatten) och från gödsel som inte sorterar under de drivmedel som EU, med en klar majoritet av forskarna i ryggen, vill begränsa. Samtidigt fortsätter ökningen av biodrivmedel tillverkade från palmolja. Under 2018 importerade EU-länderna 7,5 miljoner ton palm- och sojaolja från Sydostasien och Sydamerika för 4,2 miljarder Euro. Andelen palmoljebaserade drivmedel i Sverige ökar kraftigt och för att tillmötesgå krav på allt högre andel biodrivmedel, så kommer de att fortsätta att öka. Orangutanger och många andra utrotningshotade arter förlorar sina livsmiljöer och utrotas på grund av efterfrågan på så kallad miljövänlig biodiesel i Sverige och andra EU-länder. Enligt en studie framtagen av EU själva, så har tillverkningen av biodrivmedel av palm- och sojaolja ett tre gånger så högt koldioxidutsläpp än vad fossilt bränsle har (och att bränna sojaolja frigör 2 gånger mer koldioxid än fossilt bränsle). Dock använder Sverige ett annat beräkningsförfarande så att så kallade indirekta utsläpp inte inkluderas.

Dessa fakta har varit kända sedan länge. Det finns tyvärr inte mycket som talar för att den skadliga utvecklingen kommer att brytas. Journalister har varit dåliga på att ställa kritiska frågor. Så är det ju i Sverige när något uppfattas som gott. Sverigedemokraternas försök att uppmärksamma problemet har ignorerats. Det är dåliga nyheter för orangutangerna att andelen palmoljebaserade drivmedel ökar på den svenska marknaden samtidigt som svenska bilister betalar kalaset, allt i tron att vi gör en insats för klimatet.

Peter Lundgren (SD), Europaparlamentariker
Staffan Eklöf (SD), Riksdagsledamot

Om artikeln

Publicerad: 2020-02-19 12:56
Kategori: Debatt
Taggar: Alternativa bränslen Debattartikel EU Miljö Sverigedemokraterna