SVEN-ERIK ALHEM

Att tiga i rätten är en mänsklig rättighet

I brottmål är åklagarens bevisbörda – med rätta – alltid tuff. Det ska den vara i en väl fungerande rättsstat. Den som är misstänkt eller tilltalad för brott har ingen prestationsskyldighet. Det innebär att han eller hon kan förhålla sig helt passiv och iaktta vad åklagaren kan jobba fram i form av bevisning.

Det går alldeles utmärkt för den brottsmisstänkte eller tilltalade att helt tiga eller till exempel uttala den för många bland allmänheten ofta välkända frasen ”inga kommentarer”. Det är en rättighet som enligt Europakonventionen tillkommer den som är misstänkt för brott. Något som ibland är ägnat att reta den som tycker att den rättsliga behandlingen av en person som är misstänkt för ett allvarligt brott aldrig bör ske med silkesvantar.

Ofta förväntas lite tuffare tag. Så som det kan vara på film. Särskilt gäller det i de fall brottet är allvarligt och misstankarna betraktas som starka.

Lättast att förstå rimligheten i Europakonventionens – och därmed svensk lags – normer är om man själv sätter sig in i hur det skulle vara att plötsligt av polis och åklagare bli delgiven skälig misstanke om ett allvarligt brott som man vet med sig att man är helt oskyldig till. Då inser de flesta lätt hur viktigt det är att hela bevisbördan vilar på åklagarens axlar och att den som är misstänkt inte på minsta sätt behöver bevisa sin oskuld.

Nokian


Det brukar ibland också
vara svårt att riktigt inse att alla som inte genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett brott ska betraktas som oskyldiga. Det räcker alltså inte med att en tingsrätt eller ens en hovrätt har funnit skuld föreligga. Först när en dom – som det heter – har vunnit laga kraft, det vill säga när det inte längre ”på vanligt sätt” går att överklaga domen anses skuldfrågan fastlagd.

Nå, det är ju skillnad mellan till exempel en ringa stöld och ett mord. Är det samma tuffa krav på bevisning för åklagaren alldeles oavsett vilken typ av brott misstanken avser? Svaret är att bevisreglerna i princip är desamma oavsett brott. Det måste vara ”ställt bortom rimligt tvivel” att det är just den åtalade som har gjort sig skyldig till den åtalade gärningen även om målet gäller ett brott med förhållandevis lågt straffvärde.

Men hur det kan se ut i praktiken ska jag fortsätta beskriva lite närmare i min nästa krönika i Proffs. Då tar jag också upp vilket värde ett erkännande har och betydelsen av om det finns stödbevisning till exempel i form av DNA, fingeravtryck eller annan teknisk bevisning?

Kan man bli dömd bara ett erkännande?

Så då slutar jag här i gammal känd deckarstil med en så kallad cliffhanger…

Sven-Erik Alhem

Aspök

Om artikeln

Publicerad: 2020-04-24 08:00
Kategori: Krönika
Taggar: Åklagare Bevisbörda Rättegång Rättsfall Sven-Erik Alhem