Vi transporterar bokstavligt talat allt som samhället behöver i ”vardagen”. Ändå upplever jag att vår bransch hamnar långt ner på dagordningen när politikerna talar om Sveriges framtid.

För mig har Thomas Morell, Sverigedemokraterna, varit en av de tydligaste rösterna för ordning och reda på vägarna. Jag uppskattar hans engagemang. Men en samhällsviktig bransch måste kunna räkna med ett tydligt engagemang från fler politiker, oavsett partifärg.

Det vore fel att säga att andra partier helt saknar förslag. I Transportarbetarens valenkät säger samtliga riksdagspartier att staten bör öka resurserna för att bekämpa oseriösa företag i transportsektorn. Socialdemokraterna vill inrätta en yrkestrafikinspektion. Moderaterna lyfter bland annat fler poliser på vägarna och skärpt beställaransvar. Även Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger ja till ökade resurser.

Då borde förutsättningarna för handling vara goda. Men vad innebär beskeden i praktiken? Hur mycket pengar ska avsättas, vem ska göra jobbet och när ska förbättringarna märkas?

Jag uppskattar också det arbete som Tommy Jonsson på Transportarbetareförbundet gör. Men som väljare har jag svårt att se hur branschens och fackets påpekanden omsätts i tillräckligt tydliga politiska prioriteringar. Jag vill veta vilka krav politikerna tänker gå vidare med – och vilka de tänker säga nej till.

För mig måste ordning och reda innebära att det lönar sig att följa reglerna. Ett åkeri som betalar avtalsenliga löner, sköter sina skatter och respekterar kör- och vilotider ska kunna konkurrera på rimliga villkor. Förare ska kunna utföra sitt arbete utan att pressas att tumma på säkerheten.

Reglerna måste gälla lika för alla som kör här i Sverige, oavsett var företaget är registrerat. Kontroller måste kunna upptäcka fusket, och konsekvenserna måste vara tillräckliga för att det inte ska löna sig att fortsätta. Även den som köper transporten måste ta ansvar för villkoren bakom priset. Är det för mycket begärt?

Jag saknar särskilt en tydligare röst från vänstersidan i den breda valdebatten. Varför får yrkesförarnas arbetsvillkor och de seriösa åkeriernas konkurrenskraft inte större utrymme? Här finns frågor som borde vara självklara för partier som säger sig värna löntagare. I vänsterns retorik kan jag mest utläsa att det handlar om att kunna sjukskriva sig med bibehållen ersättning.

Självklart ska vi kunna vara sjuka – men är det verkligen det som är det absolut viktigaste i vår bransch?
Jag menar, hur ofta blir man sjuk? Är karensdagen verkligen den allra viktigaste frågan för att vi som alla dagar i veckan gör vårt yttersta för att frakta ”Svenssons” prylar från A till B?

Samtidigt måste högerpartierna svara på vad deras engagemang har lett till under mandatperioden. Vi väljare behöver kunna bedöma både genomförda förbättringar och återstående problem.

Bränslekostnaderna är en annan viktig fråga. Den som föreslår skatter eller styrmedel som gör transporterna dyrare måste också förklara hur företagen ska klara omställningen. Högre kostnader förs vidare till kunderna och bidrar på så sätt till dyrare varor. Det berör hushållen och hela näringslivet.

Transporterna behöver minska sina utsläpp. Men politiken måste ta hänsyn till investeringarnas storlek, tillgången till laddning och vilka alternativ som faktiskt fungerar för olika transporter. Företag i vår bransch (och alla andra branscher) behöver långsiktiga villkor för att kunna planera och ställa om.

Innan jag lägger min röst vill jag därför ha tydliga svar: Hur ska ni stärka kontrollerna? Hur ska ni skydda förare och seriösa företag mot osund konkurrens? Hur ska ni ordna fler säkra uppställningsplatser? Och hur ska omställningen genomföras så att svensk åkerinäring kan utvecklas?

Jag begär besked som går att följa upp efter valet: åtgärder, finansiering och tidsplaner.

Min röst är ännu inte bestämd. Den tänker jag lägga med omsorg. Nu vill jag att partierna visar samma omsorg om oss som varje dag ser till att Sverige och det svenska folket får sina leveranser även i framtiden.

”Heffa” Sjunnesson