Jag började köra lastbil i mitten av 1980-talet. Då fanns polisens länstrafikgrupper på vägarna och vi hade analoga färdskrivare. Visst fuskades det ibland, det ska jag inte sticka under stol med. Men om man råkade köra några minuter för länge någon enstaka gång var det sällan världens undergång. Det var en annan tid, och regelverket var anpassat därefter. Framför allt fanns en närvarande trafikpolis som såg till att de värsta avarterna aldrig fick fäste.
Efter EU-inträdet förändrades situationen, men inte över en natt. År efter år ökade konkurrensen från utländska aktörer. Till en början var det hanterbart, men i dag har utvecklingen nått en nivå jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Vi möter nu en marknad där seriösa åkerier förväntas konkurrera mot företag som i många fall arbetar under helt andra villkor. Samtidigt har trafikpoliserna blivit allt färre. Den kombinationen är förödande.
Vi har fått ett regelverk där dagens digitala färdskrivare registrerar allt in i minsta sekund. Ett par minuters ”förlängning” av körtiden kan leda till sanktioner som slår hårt mot åkerierna, även när orsaken ligger utanför vår kontroll. Ironiskt nog är det just kontrollen som brister på riktigt viktigare områden. Manipulerade färdskrivare, bristfälliga fordon och systematiska brott mot cabotagereglerna upptäcks inte när trafikpolisen saknar både resurser och personal med kunskap.
Samtidigt har situationen för chaufförerna förändrats även rent praktiskt. Att parkera för att hålla vilotiderna har blivit näst intill omöjligt. Antalet parkeringsplatser minskar medan antalet utländska fordon ökar. Det är en ekvation som aldrig går ihop och som inte behöver mer avancerad matematik än vad jag lärde mig i grundskolan för att förstå. När fordon står utspridda längs avfarter och rastplatserna överfulla är det ett tydligt tecken på att systemet inte fungerar.
Politiken talar gärna om krafttag mot oseriösa aktörer. Men hur ska dessa krafttag se ut när trafikpolisen knappt finns kvar? Det går inte att ersätta decenniers erfarenhet med korta ”trafikveckor” där allmänpoliser ska hantera komplex yrkestrafik utan rätt utbildning och utan de befogenheter och rutiner som krävs. Yrkestrafik är ingen sidouppgift, det är ett eget kompetensområde. Utan trafikpoliser står vi i praktiken utan tillsyn.
Jag har sett utvecklingen på nära håll i snart fyra decennier. Från länstrafikgruppernas tid till dagens verklighet där jag oftast kör långa sträckor utan att se en enda polisbil. Under samma tid har både branschen och regelverket skärpts, men ”statens närvaro” på vägarna har försvagats. Däremot har ”skrivbordspoliserna” på Transportstyrelsen tagit nya grepp som blir löjliga när man ser utfallen av deras så kallade företagskontroller (på tal om kompetens).
Detta är en kombination som ingen seriös transportnäring kan leva med.
Inför nästa riksdagsval kommer nya löften säkert att ges. Frågan är vad de är värda. Ska trafiksäkerheten stärkas? Ska rättvisa villkor på marknaden försvaras? Ska den organiserade brottsligheten som använder vägtransporter som verktyg faktiskt mötas av motstånd? Ska vi få tillgång till fler parkeringar?
I så fall räcker det inte med ord. Då måste trafikpolisen byggas upp igen – inte i symbolisk form, utan som en verklig, synlig och kompetent del av svensk vägtrafik. Likaså måste Trafikverket och landets alla kommuner begripa att yrkestrafiken behöver platser att parkera på.
Vi som kör, lastar, levererar och håller landet rullande förtjänar bättre än ännu en valrörelse där löften om kontroll och trygghet dunstar bort så snart rösträkningen är klar. Det är dags att någon vågar säga det rakt ut: utan en fungerande trafikpolis faller hela systemet.
/Åkaren