MÅNADENS LEDARE

Låt oss prata om hur verkligheten ser ut, Damberg!

Så snart vi lyfter en vägtransportfråga med berörda ministrar i regeringen, inleds svaren undantagslöst med samma ord i samma följd. Man radar genast upp tre punkter som man menar är ”kraftfulla satsningar för ordning och reda på våra vägar”. Men jag köper det inte!

Det första som ministrarna nämner är att man har förlängt tiden för klampning från 24 till 36 timmar. Det andra är att man har tillfört 100 miljoner fördelat på fyra år för att Polisen ska kunna jobba effektivare mot cabotagefusket. Den tredje punkten handlar om ”skärpt beställaransvar”.

Dessa ord har vi nu hört till leda. Och dessutom inleds svaren på de frågor som politiker i oppositionspartierna ställer till både inrikes- och infrastrukturministern i princip alltid med exakt samma ord!
Läser inte våra ministrar nyheter som berör deras ansvarsområden? Det borde de faktiskt göra!

Jag har vid det här laget personligen tillbringat så pass många timmar tillsammans med trafikpolisen att jag anser mig ha en tämligen klar bild över hur verkligheten ser ut och vilka effekter regeringens satsningar faktiskt har fått.

Börjar vi med klampningen så innebär tolvtimmarsförlängningen inte något alls, eller möjligtvis marginella skillnader om jag ska uttrycka mig något snällare. De allra flesta poliserna i landet har varit duktiga på att driva in förskotten på sanktionsavgifterna redan före förlängningen.

Nyligen skrev vi om ett polskt ekipage som stått klampat och som efter att klampen togs bort, försvann som en vind – utan att åkeriet betalade de 40 000 kronorna som man hade blivit ålagd.

Hultsteins


Denne polske företagare anser
jag utgör normen för hur de oseriösa jobbar och vilken inställning de har till lagar och regler. De som inte har för avsikt att göra rätt för sig, struntar i om de är klampade i 24 eller 36 timmar.

Det som Anders Ygeman (S) inför valet år 2014 basunerade ut lite som ett mantra, ”klampning på riktigt”, hade varit rätt väg att gå. Ingen ska tillåtas att köra en enda meter förrän pengarna ligger på bordet. Allt annat är antingen dumheter eller ett bevis på den typiskt svenska naiviteten. Eller en ytterst olycklig kombination av bådadera.

Punkt två – cabotagesatsningen. Av de hittills utbetalda 50 miljoner kronorna, har Polisen kunnat berätta för mig vad 2,6 miljoner kronor har använts till. Polisen har inte gjort något formellt fel när de inte kan prestera en bättre redogörelse.

Regleringsbrevet från regeringen nämner nämligen inte med ett ord att anslaget ska redovisas ekonomiskt. Man behöver endast berätta vilka effekter – eller förväntade effekter – ”satsningen” har inneburit.

Den tredje punkten handlar om beställaransvaret. Redan nu kan vi konstatera att en speditör slapp att ta ansvar för en ADR-transport som inte hade fått rätt dokumentation med sig från terminalen där en chaufför på det anlitade åkeriet hade lastat godset.

Ett annat ärende som gäller otillåtet cabotage är i skrivande stund under utredning. Utan att verka allt för negativ, är jag faktiskt beredd på att satsa en krona på att även det ärendet kommer att sluta på samma sätt som det förstnämnda.

Med dessa ord sagda vill jag uppmana Mikael Damberg och hans kollegor att bege sig ut i verkligheten genom att besöka en av Polisens kontrollplatser. Inget regisserat och allt för formellt besök utan ett nedslag i verksamheten när och där den pågår. Då kan du med egna öron höra vad poliserna på fältet anser om det du väljer att kalla krafttag för ordning och reda.

Vill du inte göra något studiebesök så kan du väl åtminstone lova mig att vi inte behöver höra samma inledande floskler fler gånger i framtiden när vi ställer våra frågor?

Nokian