Efter omkring 40 år som yrkeschaufför kan jag fortfarande säga att jag tycker om mitt jobb. Jag har egentligen aldrig ångrat mitt yrkesval. Jag har också haft turen att arbeta på seriösa åkerier med härliga kollegor, och sällan eller aldrig känt något större behov av att byta arbetsgivare.
Men en sak har förändrats under åren. Hur vi behandlar varandra ute på vägarna.

Jag tror knappast att jag är ensam om att uppleva att trafiken har blivit mer hänsynslös. Framför allt under de senaste 15 till 20 åren tycker jag att respekten för andra trafikanter successivt har minskat. Ibland känns det som om var och en har skrivit sina egna trafikregler.

Och det gäller både personbilister och oss som kör lastbil. Vi yrkeschaufförer måste också kunna granska vårt eget beteende tycker jag.

Det handlar om förare som ligger alldeles för nära, gör riskfyllda omkörningar eller tränger sig fram som om alla andra vore hinder. Som om den egna tiden alltid vore viktigare än någon annans trygghet/säkerhet.

Visst kan jobbet vara stressigt, absolut är det så. Det är betydligt mer stressigt nu än när jag började köra. Tider ska hållas, godset ska fram och marginalerna kan ofta vara små. Jag vet hur det känns när planeringen spricker och kön framför bilen bara växer.

Men vad blir egentligen bättre av att vi tar ut den stressen på våra medtrafikanter?

Hur mycket vinner vi på att pressa oss förbi, chansa i en omkörning eller lägga oss tätt bakom någon som vi tycker kör för långsamt? Någon minut? Och vad är vi beredda att riskera för den minuten?

Den som kör hänsynslöst utsätter så klart också andra för fara. Människor som inte har valt att delta i någon annans risktagande. I bilen framför kan det sitta en barnfamilj, en nybliven körkortsinnehavare eller någon som är osäker på vägen och behöver lite extra tid.

Ingen av dem ska behöva betala priset för vår otålighet.

Fler poliser på vägarna skulle sannolikt kunna göra skillnad. Men hänsynen kan inte vara beroende av risken att bli upptäckt. Vi är vuxna människor. Vi borde kunna förstå konsekvenserna av vårt handlande även när ingen polis finns i närheten.

Och vi måste kunna visa tålamod med den som inte kör precis som vi själva skulle ha gjort. Att någon tvekar eller gör ett misstag ger oss ingen rätt att göra situationen ännu farligare.

För oss som har körningen som yrke borde det vara självklart att föregå med gott exempel. Yrkesstolthet handlar också om omdöme så som att hålla avstånd, släppa fram och kunna avstå från en omkörning. Samtidigt måste åkerier, transportledare och transportköpare skapa förutsättningar för rimliga körscheman. Stressen behöver tas på allvar, men den får aldrig bli en ursäkt för farlig körning.

Efter 40 år bakom ratten vill jag kunna fortsätta känna glädje och stolthet över mitt yrke. Jag vill också att mina kollegor och alla andra trafikanter ska komma hem tryggt.

Nästa gång det tar emot att lätta på gasen eller släppa fram någon, ställ dig då frågan om den där minuten verkligen är värd att riskera en annan människas liv för?

Tack för ordet!

Bertil Andersson
Göteborgschaufför