Kommer vi förare att få några besked som betyder något för vår vardag och framtida försörjning? Eller kommer vi ännu en gång att få höra välformulerade ord om omställning, konkurrenskraft och hållbara transporter – utan svar på vad förändringarna innebär för oss som ska utföra arbetet?

Jag är stolt över mitt yrke. Vi lastbilsförare ser till så att mat, byggmaterial, industrivaror och andra nödvändigheter kommer fram. När samhället behöver oss brukar det sägas att vi har ett samhällsviktigt arbete. Men när de långsiktiga besluten fattas är det inte alltid som våra erfarenheter verkar väga särskilt tungt.

Min oro handlar inte om att utvecklingen går framåt. Ny teknik och minskade utsläpp är nödvändiga. Men vem tar ansvar för oss som redan arbetar i branschen när fordon, drivmedel, regelverk och kompetenskrav förändras? Kommer arbetsgivarna att ha råd att behålla sin personal? Får vi den utbildning som krävs? Kommer det att finnas trygga anställningar kvar – och går det att försörja en familj på dem?

Samtidigt pressas branschen av hård konkurrens. Seriösa åkerier ska konkurrera med företag som ibland erbjuder helt andra löner och arbetsvillkor. För oss förare handlar det inte om siffror i en rapport. Det handlar om våra jobb, våra löner och möjligheten att planera våra liv.

Vi arbetar dessutom på en arbetsplats där bristen på säkra rastplatser, fungerande toaletter och rimliga möjligheter till vila fortfarande är en del av vardagen. Många förare är borta från sina familjer under långa perioder. Ändå talas det ofta om förarbristen som om problemet enbart vore att för få människor har rätt körkort.

Om politikerna vill förstå varför det är svårt att rekrytera och behålla förare behöver de tala om hela arbetsmiljön. Det räcker inte att säga att fler måste utbildas. Yrket måste också vara tryggt, attraktivt och möjligt att stanna kvar i under ett helt arbetsliv.

Därför vill jag höra raka svar från politikerna på Elmia Lastbil:

Vad tänker ni göra för att seriösa åkerier och trygga svenska jobb inte ska konkurreras ut? Hur ska omställningen genomföras utan att anställda förare får betala priset? Vem ansvarar för vår vidareutbildning när tekniken förändras? Hur ska säkerheten och arbetsmiljön längs vägarna förbättras? Och hur tänker ni se till att den som väljer föraryrket kan leva på sin lön och känna trygghet inför framtiden?

Jag vill gärna gå på seminarierna. Men jag vill inte lägga tiden på politiska tal där alla är överens om att transporterna är viktiga, samtidigt som de svåra frågorna lämnas obesvarade.

Låt därför Elmia Lastbil bli platsen där politikerna inte bara talar om oss förare, utan också talar med oss. Ge oss konkreta besked, tydliga tidsplaner och löften som går att följa upp.

Vi som sitter bakom ratten håller Sverige rullande. Det minsta vi kan begära är att få veta om politiken tänker ge oss rimliga möjligheter att fortsätta göra det – och samtidigt kunna försörja oss och våra familjer.

En stolt men orolig yrkesförare