Det talas ofta om beredskap numera. Om lager av livsmedel. Om robusta system. Om att Sverige ska klara sig i kris och i värsta fall krig. Orden är många, ambitionerna höga. Men det struntar ju ”verkligheten” faktiskt i.

Efter stormen i december (och kanske även den som var i helgen) ligger stora mängder virke kvar i skogarna. Inte för att viljan hos oss skogsåkare saknas, utan för att transportkapaciteten inte räcker till. Lösningen från politiskt håll blir att öppna för utländska åkerier, dessutom utan krav på svenskt trafiktillstånd.

Vad säger detta egentligen? Jo, att Sverige inte klarar av en relativt avgränsad transportuppgift inom landets gränser. Då faller ju också hela resonemanget om ”beredskap”.

För om vi inte kan få ut virke ur skogen i fredstid, hur ska vi då få ut mat till butikerna om det blir krig i vårt land? Hur ska vi få fram bränsle till blåljusverksamhet och andra samhällsviktiga transporter? Hur ska vi klara läkemedelsdistributionen?

Det finns bara ett ärligt svar: det vet vi inte. Och det borde oroa fler än oss i åkerinäringen.

Det som nu händer är inte en tillfällig avvikelse. Det är resultatet av en lång utveckling där den svenska åkerinäringen successivt pressats tillbaka. Kostnaderna har ökat, regelbördan har vuxit och konkurrensen har snedvridits. Samtidigt har man accepterat, och ibland aktivt möjliggjort, att utländska aktörer tar en allt större del av marknaden.

Nu står vi med facit. Igen. När kapaciteten verkligen behövs finns den inte kvar i tillräcklig omfattning. Och då återstår bara en sak – att öppna ännu mer för samma utveckling som bidragit till problemet. Det behövs inga högre skolor för att fatta att detta är en kortsiktig lösning med långsiktiga konsekvenser.

För varje gång man rundar regelverk och tillåter undantag urholkas förutsättningarna ytterligare för de svenska åkerier som fortfarande finns kvar och som vägrar att ge upp. Och varje sådan åtgärd flyttar kontrollen över transporterna ännu längre bort från Sverige.

I en fungerande marknad kan det diskuteras. I ett beredskapsperspektiv är det direkt farligt, vill jag mena. För i ett skarpt läge kan vi inte utgå från att utländsk kapacitet står till vårt förfogande. Den kommer att användas där den behövs bäst – och det är inte säkert att det är här i Sverige.
Det här är kärnan i problemet.

Transporterna är inte vilken marknad som helst. De är en strategisk resurs. En förutsättning för att samhället överhuvudtaget ska fungera när det ställs på prov. Ändå behandlas de som något man kan improvisera fram när behovet uppstår. Och det går inte.

Beredskap byggs inte i efterhand, den byggs i vardagen. Genom långsiktiga villkor, rimlig konkurrens och en politik som faktiskt värnar den inhemska kapaciteten. Här har Sverige misslyckats vill jag bestämt påstå.

Det som nu sker i skogen är inte en isolerad händelse. Det är en förvarning. Valåret 2026 gissar jag kommer att handla om trygghet, försörjning och beredskap. Då räcker det inte med fler ”vackra ord”. Jag vill ha riktiga svar från våra politiker på en mycket konkret fråga:
Vem ska köra när det verkligen gäller? Om det nu (mot all förmodan) finns någon politiker som kan svara på den frågan.

Bertil Svensson, timmeråkare