Inför förra valet fanns det åtminstone en antydan till hopp. Thomas Morell, SD (till exempel) talade klarspråk om cabotage, om bristen på kontroller och om hur oseriösa aktörer tillåts konkurrera ut svenska åkerier. För första gången på länge hörde jag en politiker beskriva verkligheten sådan den faktiskt ser ut ute på vägarna.
Men vad har det lett till i praktiken?
- Inte färre regelbrott.
- Inte fler trafikpoliser.
- Inte sundare konkurrens.
Tvärtom. Antalet trafikpoliser är i dag lägre än på mycket länge. Risken att bli kontrollerad är fortsatt minimal för den som fuskar, medan den som sköter sig möts av nya krav, nya avgifter och nya sanktioner. Det är svårt att tolka det på annat sätt än att staten valt sida – och det är inte åkarnas.
Politiker talar gärna om samhällsviktig verksamhet. Om beredskap. Om kriser och krig. Men när det kommer till vägtransporter behandlas branschen fortfarande som en slit-och-släng-marknad där lägsta pris alltid vinner. Det finns inget tydligt mål om att Sverige ska vara självförsörjande på transporter. Ingen plan för hur inrikes godstransporter ska fungera när marginalerna försvinner och företagen lägger ner.
I stället har vi skapat ett system där svenska åkerier konkurrerar med aktörer som bygger sina affärsmodeller på låga löner, långa bortavistelser och förare från tredje land som fått förartillstånd via andra EU-länder. Det sker helt öppet. Alla vet om det. Ändå låtsas politiken som om det är ett marginellt problem.
Det här handlar inte om nationalitet. Det handlar om ansvar. Om ett regelverk som tillåts urholkas samtidigt som svenska företag förväntas följa varje paragraf, varje föreskrift och varje ny tolkning. Det handlar om en politisk feghet där man hellre pratar om omställning och visioner än om kontroll, tillsyn och konsekvenser.
Samtidigt fortsätter kostnaderna att öka. Fordon, försäkringar, skatter, avgifter och administrativa krav. Allt staplas på varandra. Och när ekonomin inte längre går ihop får åkaren höra att han eller hon borde ha planerat bättre, effektiviserat mer eller ”ställt om”.
Det är ett hån.
För sanningen är att svenska åkerier redan har effektiviserat i decennier. Vi har anpassat oss till varje ny regel, varje nytt system och varje nytt politiskt infall. Vi har investerat, utbildat och tagit ansvar. Det vi inte kan göra är att konkurrera med ett system som tillåter social dumpning och regelshopping inom EU.
Därför ställer jag nu en fråga som politiken verkar vilja undvika: vad är egentligen planen? Ska Sverige ha en egen transportnäring i framtiden – eller inte?
För mig är detta inte en teoretisk diskussion. Det är högst personlig. Jag ser på mitt företag och undrar vad jag faktiskt håller på att bygga vidare på. Är det ett livsverk som går att lämna över med rimliga framtidsutsikter och hyfsad ekonomi? Eller är det ett bolag som långsamt dräneras på lönsamhet, tills det enda som återstår är skulder och ansvar som någon annan får ta över?
Valåret 2026 närmar sig. Löftena kommer att vara många. Orden välputsade. Pressens artiklar fulla av ambitioner. Men den här gången räcker det inte. Inte för mig och inte för alla andra som lever med konsekvenserna av politiska beslut – eller bristen på dem.
Om politiken menar allvar med att transporter är samhällsviktiga, då är det dags att visa det i handling. Med kontroller som fungerar. Med regler som går att upprätthålla. Med en tydlig vilja att försvara seriösa svenska åkerier.
Allt annat är bara ännu ett meningslöst och innehållslöst valtal. Och dessa har vi redan hört tillräckligt många av.
Jörgen, Malmöåkare