Rättegången mot den chaufför från Närke som misstänktes ha orsakat skador på en bakomvarande personbil genom att inte ha täckt sin last av kalksten slutade i något av antiklimax, och friande dom. Nyköpings tingsrätt konstaterade nämligen att ingen säkert kunde peka ut vilken lastbil det var som "blästrat" personbilen.
Det var på morgonen den 8 mars i år som en ung kvinna i sin personbil kom ikapp en lastbil på länsväg 214 utanför Vingåker i Södermanland. När farten kom upp i runt 80 km/h började det ryka från lastbil och släp. Kvinnan saktade då ner och ökade avståndet, men det rök ändå på hennes bil.
När hon kom fram till daghemmet i Äsköping, där hon skulle lämna sina barn, upptäckte hon att vindrutan var helt prickig av små stenskott och kalk. Över hela bilen, en Volvo V70 av 2006 års modell, fanns ett fint pulver. Även tak, motorhuv och framljus hade skador.
Hon lämnade in bilen på Volvoverkstaden i Katrineholm, där skadorna dokumenterades och fotograferades.
Efter en del detektivarbete lyckades kvinnan och hennes familj spåra åkeriet som ägde lastbilsekipaget, och reda ut vem som kört transporten. ”Kalkblästringen” polisanmäldes.
Den utpekade chauffören nekade till brott. I förhör med polisen förklarade han att han lastat kalksten vid dagbrottet i Forsby för transport till Köping. Lasten bestod av kalksten i storlek 60-200 millimeter. Toppen av lasten var i jämnhöjd med lämmen, och vid kanten fattades det 30-50 centimeter upp till lämmen. Det fanns ingen möjlighet att last ramlar av. Han hävdade också att det aldrig ryker om lasten.
Chauffören åtalades för att inte ha haft lasten av kalksten övertäckt, misstänkt för brott mot 3 kap 80§ trafikförordningen.
Under rättegången i Nyköpings tingsrätt höll han fast vid sin uppfattning, det kan inte ha rykt om kalkstenen som den unga kvinnan påstått.
Men hon var säker på sin sak, i det avseendet. Och fick stöd av en annan kvinna som åkt i en bil bakom lastbilsekipaget och Volvon som skadades. Däremot kunde ingen av dem med säkerhet säga vilken lastbil det var som kört framför dem. Registreringsnumret syntes inte, bara en skylt med lastbilscentralens namn.
Volvoförarens make hade därför kontaktat lastbilscentralen, och den vägen fått fram två tänkbara åkerier. Det ena åkeriet hade tagit sig tid, kollat färdskrivare och annat, innan de nekat till att ha varit på länsväg 214 med en bil den aktuella tidpunkten. Det andra åkeriet, som den åtalade chauffören körde åt, sa nej på en gång och var inte särskilt villiga att hjälpa till. Anledningen till att målsägande uteslöt att det var någon av det förstnämnda åkeriets förare som orsakat skadorna på deras bil, var att de verkade mer trovärdiga.
Nyköpings tingsrätt konstaterar att det saknas fullständig utredning i målet kring vilka lastbilar som kan ha passerat aktuellt område vid aktuell tidpunkt. Enligt den åtalade chaufförens chef fanns det exempelvis andra åkerier som körde sand från området till Katrineholm.
Tingsrättens slutsats är klar: ”Varken målsäganden eller vittnet har på ett klart och tydligt sätt kunnat särskilja den lastbil som orsakat skadorna på målsägandens bil från andra lastbilar som kör för /lastbilscentralen/. Enbart målsägandens uppgift om att åkare för /det förstnämnda åkeriet/, i telefon, upplevdes som mer trovärdig än /det andra åkeriet/ utesluter inte att någon annan än /den åtalade chaufförens/ lastbil orsakat skadorna.”.
Och därför ogillas åtalet.