Transportstyrelsens företagskontroller har länge varit en infekterad fråga i åkerinäringen. Kritiken har handlat om ett regelverk som visserligen syftar till ordning och reda, men där myndighetens tillämpning ofta upplevts som fyrkantig och oförsonlig. Företagare har vittnat om höga sanktionsavgifter för bagateller och mänskliga misstag – sådant som snarare borde landa i dialog och sunt förnuft än i sexsiffriga straff. Resultatet har blivit misstro, frustration och ett växande politiskt tryck.
När myndigheten nu meddelar att det blir möjligt att dela ut varningar i stället för sanktionsavgifter är det svårt att tolka det på annat sätt än att man har lagt i backväxeln. Personligen uppfattar jag det som ett slags administrativt erkännande av att den tidigare linjen inte har fungerat.
Myndigheten kallar det ”lättnader”. Jag kallar det ett byte till bomullsvantar.
Samtidigt – men kanske inte av en slump – backar myndigheten även i frågan om PEth-tester. Proffs har under lång tid rapporterat om bristerna i nuvarande ordning och de konsekvenser testningen fått i körkortsärenden. Transportstyrelsen har nu beslutat man ska strama åt användningen av PEth och begränsa dess roll i medicinska bedömningar. Även detta är en tydlig kursändring. Om man nu har ärliga avsikter och att vanliga hederliga medborgare kan tolka myndighetens uttalande så som det är skrivet.
Det intressanta är inte bara att myndigheten backar, utan varför. Det kan knappast vara för att kritiken har varit obefogad – den har varit tydlig, saklig och ofta väl belagd. Det kan heller inte handla om något plötsligt uppvaknande i myndighetskulturen. Så vad är det egentligen som har hänt?
Det finns ett par möjliga svar. Ett handlar om politik. Transportstyrelsen har hamnat i korselden mellan regeringsuppdrag, förändrade styrsignaler och riksdagens krav på rimligare ordning för både företagskontroller och medicinska körkortsärenden. När kritik kommer både inifrån branschen och från lagstiftare tenderar myndigheter att börja röra på sig. Även om det inte sällan kan sitta långt inne.
Ett annat svar är mer jordnära: den administrativa linjen var helt enkelt ohållbar. Ett system som genererar mängder av sanktionsavgifter för småfel riskerar i längden att underminera respekten för regelverket. På samma sätt riskerar ett medicinskt underlag som bygger alltför hårt på ett enskilt test att skapa rättsosäkerhet – och rättsosäkerhet är förvaltningssystemets värsta fiende.
Men även om kursändringarna nu är faktum återstår en viktig fråga: erkänner Transportstyrelsen att man tidigare har navigerat fel? Att man i sin iver att skapa ordning hamnat bortom proportionaliteten och bortom rättssäkerheten?
För branschen spelar detta roll. Ett erkännande hade skapat bättre förutsättningar för förtroende och dialog. Nu riskerar förändringarna i stället att uppfattas som taktiska justeringar, framtvingade av opinion, politik och juridik – inte av insikt.
Å andra sidan kan ett erkännande svida i plånboken för myndigheten. Sannolikt väntar då en process där många drabbade vill kräva skadestånd för allt elände som de har utsatts för.
Det är en sak att justera en rutin. Det är något helt annat att förstå varför man gör det. Den verkliga ledningsfrågan för Transportstyrelsen framöver handlar inte om varningar kontra sanktionsavgifter eller hur många medicinska tester som ska krävas. Den handlar om myndighetskultur, om förhållandet till rättssäkerhet och proportionalitet, och om synen på det företagande som upprätthåller Sveriges infrastruktur varje dag och varje natt.
Att Transportstyrelsen nu tar ett steg tillbaka är i grunden positivt. Men att applådera utan att ställa frågan ”varför” vore naivt. Allt tyder på att det inte är branschen som förändrats – utan myndigheten. Och när en myndighet plötsligt byter verktyg från slägga till bomullsvantar är det rimligt att vilja veta vad som egentligen pågår.
Det svaret väntar vi fortfarande på. Om vi någonsin kommer att få det.