Sverige har inte alltid haft en okomplicerad relation till individens integritet. Under stora delar av 1900-talet genomfördes vetenskapligt sanktionerade mätningar av människors kroppar och egenskaper, ofta utan att de inblandade visste varför.

Skallmätningar och kartläggningar av ”rashygien” legitimerades av det statliga rasbiologiska institutet i Uppsala. I decennier samlades information om människors politiska åsikter och fackliga engagemang, ibland med rikets säkerhet som förevändning. Gemensamt för dessa exempel är att de utgick från ett påstått allmänintresse – medan individens rätt att säga nej sattes åt sidan.

I vår egen tid har måttbanden försvunnit, men kontrollmekanismer har återvänt i ny form. PEth-testet – ett blodprov som visar alkoholkonsumtion över tid – är ett kliniskt verktyg. Det används inom beroendevård och rättspsykiatri, där det har en tydlig funktion. Men när samma test används i bredare medicinska sammanhang, ibland utan patientens kännedom eller samtycke, rör vi oss i ett gränsland.

Det gäller fall där individer sökt vård för något helt annat – som trötthet, magsmärtor eller depression – och fått ett blodprov taget som i efterhand analyseras för PEth. I vissa regioner sker detta som rutin. Patienten har kanske aldrig informerats om att provet innehåller en markör för alkoholbruk. Men när resultatet väl finns i journalen kan det skickas till Transportstyrelsen och användas för att ifrågasätta körkortsinnehavet.

Detta har redan fått reella konsekvenser. Människor har blivit av med körkortet utan att ha varit påverkade i trafiken, begått något brott eller uppvisat riskbeteende. För yrkesförare – lastbilschaufförer, taxiförare och andra som är beroende av sitt körkort – kan det betyda omedelbart inkomstbortfall. I praktiken fråntas de sin försörjning efter ett provsvar de kanske inte visste att de lämnat.

Det kan tyckas rimligt att stänga ute alkoholpåverkade förare från vägarna. Och det är det – när det finns tydliga tecken på missbruk eller riskbeteende. Men i dessa PEth-fall handlar det inte alltid om medicinskt definierat missbruk. Värdet är biokemiskt – inte rättsligt. Det saknas en entydig gräns för när PEth signalerar riskbruk, och individuella variationer är stora. Dessutom kan värden påverkas av hälsotillstånd, kost och medicinering.

Det mest anmärkningsvärda är dock själva processen. Att ett vårdbesök kan bli början på ett myndighetsingripande – utan att patienten informerats om testet eller förstått konsekvenserna – väcker viktiga frågor om rättssäkerhet och informerat samtycke. Vården riskerar att förlora förtroendet om blodprover används för andra syften än de kommunicerade. Transportstyrelsen kan uppfattas som godtycklig när körkort återkallas utan föregående brott.

Det finns också en annan, ofta förbisedd konsekvens. För personer som faktiskt har ett riskbruk, men aldrig satt sig bakom ratten påverkade, kan ett ingripande få motsatt effekt. Att förlora körkort, arbete och självbild i ett svep – utan stöd, utan dialog – kan i värsta fall förvärra problemet. Den preventiva effekten uteblir och individen lämnas i ett psykologiskt och socialt vakuum.

Därför hoppas jag att vi nu når en punkt där politiker, myndigheter och vårdgivare stannar upp och ser hela bilden. Det handlar inte bara om en siffra i ett provsvar – det handlar om människor med familjer, arbete och liv som kan slås i spillror utan att ett enda brott begåtts. Försiktighet i trafiken får aldrig innebära oförsiktighet i myndighetsutövning.

Sverige måste skydda trafiken från missbruk och vården från misstro. Men det måste ske öppet, rättssäkert och med respekt för individens rätt att veta vad som händer – och varför. Annars riskerar vi, ännu en gång, att låta välviljan leda oss fel.