Vi talar ofta om rättvisa när det gäller straffrätt. Allt ifrån cykelstöld till mord. Känns tufft för den som köpt en ny cykel och får den stulen om tjuven kommer undan. Men förståelsen för att en polisanmälan mycket sällan leder till ett rättvist slutresultat är säkert tämligen hög. När det gäller anhöriga till mordoffer är läget ett annat. I fråga om misstänkta mord anstränger sig verkligen också de brottsbekämpande myndigheterna till det yttersta för att utreda och – om möjligt – lagföra alla skyldiga.
Vi vet att allvarliga brott, till exempel på trafikens område äger rum ständigt utan att det straffrättsligt eller på annat sätt beivras. Det känner alla till som är ute i trafiken och till exempel har utsatts för livsfarliga omkörningar eller andra hänsynslösa ageranden där något polisingripande inte gjorts.
All bestraffning sker emellertid inte genom straffrättsliga förfaranden. Det kan vara en ”P-bot” eller ett annat administrativt sanktionsförfarande som leder till att den som påstås vara försumlig åläggs att betala en avgift som inte är böter men som av den drabbade upplevs som lika betungande. Det är ju den egna plånboken som drabbas. Rättvisa – eller orättvisa – känner den påstått felande ungefärligen som vore det riktiga böter.
Vad värre är, tycker jag, kan det administrativa förfarandet vara svårare att få verklig rättvisa i än gällande det straffrättsliga.
Vi vet att det finns många gratisåkande på tåg, bussar och på tunnelbanan. Ofta klarar sig den gratisåkande undan helt eller med en tillsägelse vid en ordinarie biljettkontroll. Särskilt om vederbörande resande uppträder tufft och biljettkontrollanten är ensam.
Gäller det däremot en särskild kontroll med väktare eller annat pådrag blir saken annorlunda. Då kan även en studerande med officiell studerandelegitimation och giltig biljett åka på en tilläggsavgift på 1 600 kronor för att till exempel ett visst litet avknoppat tågbolag från SJ kräver en särskild av dem godkänd legitimationshandling.
För den studerande som alltså har rätt i materiellt avseende men som formalistiskt inte uppfyllt just det lilla tågbolaget särskilda legitimationskrav vet jag att det känns orättvist med det offentliga maktpåhoppet i tågkupén och surt att punga ut med 1 600 kr för en studerande som i materiellt hänseende har både giltig biljett och officiell studerandelegitimation.
Detta är bara små inblickar i hur rättvisa och orättvisa kan upplevas. Allmänt sett vet jag att många målsägande som utsätts för ”riktiga” brott och anmäler dem uppfattar att misstänkta eller åtalade gärningspersoner har lättare att få gehör till exempel i domstol för sina berättelser än målsäganden har. Och det är ofta en alldeles korrekt uppfattning, eftersom bevisbördan i brottmål helt vilar på åklagarens axlar. Något som varje brottsoffer ofta kan känna av som något belastande för deras del. Men det är en rättsordning vi har och måste ha. Allt utifrån att rättvisan måste vara så rättssäker som möjligt för att ingen oskyldig ska dömas till straffansvar.
Samma rättssäkerhet gäller enligt min uppfattning inte ifråga om till exempel tilläggsavgifter på tåg.
Sven-Erik Alhem