Bättre lagar räcker emellertid inte. Det krävs att polis och åklagare får tillräckliga möjligheter att med ett idogt och handfast arbete ägna sig åt att utreda och – om möjligt – lagföra de skyldiga gärningspersonerna. Först då blir det verkstad.
Om lagstiftningen skärps och tuffas till men resultatet trots det inte leder till ökad lagföring riskerar det i stället att stärka de kriminella gängen i deras uppfattning att staten inte rår på dem.
Även på trafikområdet gäller motsvarande. Nollvisionen finns att sträva efter. Men enbart bättre och skärpta lagar ger inte med automatik bättre regelefterlevnad med större trafikharmoni och färre dödade. De flagranta lagöverträdarna måste upptäckas och stoppas av polisen. Högre bötesstraff känns angelägna.
Enskilda människor kan bistå polisen genom att anmäla allvarliga misstänkta trafikbrott, till exempel rattfylleri eller vansinnesframfart. Något faktiskt ingripande från allmänhetens sida är emellertid knappast tillrådligt enligt min mening även om det i vissa fall formellt kan finnas lagliga förutsättningar härför.
Så polisens roll inom trafikens område är enorm. Ju lägre upptäcktsrisk desto farligare blir trafikmiljön när fler utnyttjar situationen och anser sig själva kunna bestämma vilka trafikregler som ska gälla för just dem.
Trafikkameror i all ära men de kan aldrig bli annat än ett komplement inom trafikövervakningen. ”Riktiga” och högt värderade trafikpoliser med specialistkompetens för att kunna undersöka och rapportera också den viktiga tunga trafiken känns helt nödvändiga.
Varje sådan trafikpolis längs vägen är värd all aktning av oss alla. För egen del högaktar och uppskattar jag var och en av dem.
Samverkan mellan myndigheterna är en självklarhet som ofta ger goda resultat när det gäller att tackla all form av brottslighet. När det gäller gängbrottsligheten känns det naturligt att polisen utan sekretesshinder samarbetar med alla andra brottsbekämpande myndigheter men också att polisen internt samarbetar och tillvaratar all den kompetens och erfarenhet som finns att nyttja till exempel på trafikområdet.
Jag tror att vi är många som gläds åt sådana lyckosamma samarbetsformer som leder till att utövare inom den grova brottsligheten till exempel åsamkas berättigade förluster när de plockas på dyrbar egendom som de rimligen inte har skaffat sig på laglig väg.
Effekterna av sådana ingripanden tror jag återverkar negativt på de kriminella gängens möjligheter att locka till sig unga människor.
Tillåts kriminella obehindrat glänsa med fina bilar, dyrbara smycken och klockor kan unga förledas tro att det är inom kriminaliteten framtiden hägrar.
Sven-Erik Alhem