SVEN-ERIK ALHEM

”Vi lever som i rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning”

Coronatiden med allt vad pandemin innebär börjar kännas som en evighet nu. I skrivande stund har vi levt i ovisshet i hela fyra månader.

Ingen lång tid egentligen men det som gör den så svår är ovissheten om hur länge den ska pågå. Som livstidsstraffet eller den rättspsykiatriska vården med särskild utskrivningsprövning. Där den dömde inte vet hur länge straffet respektive den rättspsykiatriska vården ska pågå. Inte heller de brottsoffer som finns vet det. Ska inlåsningen vara livet ut eller?

Samma desperata känsla kan lätt infinna sig med coronan åtminstone för den som är pessimistiskt lagd och känner sig allmänt nertryckt i skorna nu. Kanske har förlorat jobbet och känner stark oro för ekonomin och för hus och hem. Vad hjälper det då att massor av experter slipar alla sina knivar och löper i kapp för att fixa till ett vaccin som kan bli allas vår räddning.

Så att livet så snabbt som möjligt kan återgå till det vanliga. Där man får gå på fotboll och på konserter. Och där man om man är till exempel i åldern 70+ och därför ingår i en riskgrupp kan få släppas fri och träffa vem man vill och gå i affärer samt resa vart men vill.

VBG onspot


Men kommer den tiden
verkligen åter? Är vi kanske dömda att under obestämd och lång tid framöver leva med långtgående restriktioner för att minimera risken för ond bråd död?

Idag smög jag mig sakta in i en liten livsmedelsaffär för att snabbast möjligt med största möjliga avstånd till andra människor inhandla lite överlevnadsvaror. Fastän jag inte var inne i butiken mer än några minuter kände jag mig skuldtyngd. Jag skulle ju egentligen inte vara där. Cykelturen till butiken var ”laglig” liksom hemfärden men själva butiksbesöket gjorde att jag kände mig halvkriminell trots att jag ärligt betalade för varorna.

Kanske är det nyttigt för mig att känna mig exkluderad. En sådan som jag som helst inte alls ska vara i någon enda butik. Men som till nöds kan släppas in för att få chansen att köpa något livsnödvändigt. För jag vet ju att jag egentligen under normala förhållanden är priviligierad och nästan aldrig behöver känna mig utstött i något sammanhang. Vilket många människor dessvärre av olika skäl nödgas göra.

Nu får jag själv chansen att träna även om de restriktioner som gäller mig och min riskgrupp under coronapandemin aldrig kan mäta sig verkliga utfrysningar.

Hultsteins

Om artikeln

Publicerad: 2020-06-26 07:00
Kategori: Krönika
Taggar: Corona Covid-19 Sven-Erik Alhem