Ibland hamnar en dom framför ögonen på mig som känns märklig. Gäller inte så sällan på trafikområdet. Jönköpings tingsrätt behandlade i mål B 2469-13 frågan om en hastighetsöverträdelse (158 km/h på 90-sträcka) i Gislaveds kommun. Den unge personbilsföraren påstod att han befunnit sig i en nödsituation och därför skulle vara fri från ansvar.
En framförvarande bil som den åtalade skulle köra om hade nämligen ökat hastigheten och då var den åtalade tvungen att fullfölja omkörningen som enda handlingsalternativ. Han påstod sig alltså därmed ha handlat i nöd.
Den åtalades uppgifter vann stöd av ett vittne som låg bakom den åtalade. Vittnet hade iakttagit hur den bil som den åtalade kört om hade växlat i hastighet och kört vingligt.
Tingsrätten ogillade åtalet. Domen grundades på två nämndemäns uppfattning som godtog nödsituationen som straffbefriande. Rättens ordförande och en nämndeman var emellertid skiljaktiga och ansåg att den åtalades beslut att fullfölja omkörningen hade varit ett farligare alternativ än att avbryta den.
Åklagaren fullföljde talan i hovrätten. En enig Göta hovrätt dömde den åtalade för hastighetsöverträdelse till 4 000 kronor i böter. Hovrätten fann – helt korrekt enligt min uppfattning – att någon nödsituation alls inte förelegat. Hovrätten slog fast att den åtalade gjort gällande att han befunnit sig i en nödsituation redan när han låg bakom den framförvarande bilen som framfördes egendomligt. Hovrätten ansåg att den åtalade haft flera handlingsalternativ som var bättre än att fortsätta omkörningen.
Min egen reflektion är att om den framförvarande bilen framfördes vingligt och med starkt varierande hastighet, fanns all anledning misstänka rattfylleri. En signal till 112 hade då känts angelägen för att söka få polis till plats för att få stopp på vidare framfart och därigenom skydda andra trafikanter. Men det står det inget om i domen.
Här rättade hovrätten alltså till en märklig tingsrättsdom. (Hovrättens målnummer B 2965-13).
Men det kan också vara så att jag i något annat mål förvånar mig – åtminstone en liten aning – över utgången i överrätten.
Så är fallet i Göta hovrätts mål B 2763-13. En ung man, som varit på fest i Vimmerby en valborgsmässoafton, hade på hemvägen efter att ha kört sin bil en kort sträcka upptäckt att tre av hans kompisar hade ställt sig på bilens stötfångare medan de höll sig i takrelingen. Likväl hade föraren fortsatt färden i cirka 100 meter med låg fart innan färden stoppades av polis. Jönköpings tingsrätt fann åtalet för vårdslöshet i trafik styrkt och dömde föraren till 40 dagsböter.
Göta hovrätt ogillade emellertid åtalet. Kanske inte alldeles konstigt med tanke på den ändring av bestämmelsen om vårdslöshet i trafik som gjordes år 1995 och de inskränkande förarbeten som finns. Hovrätten skulle nog ha fällt föraren om man inte hade godtagit hans uppgifter om att han hade fortsatt färden i mycket låg hastighet eftersom han sökte efter en trafiksäker plats att stanna bilen på. Hovrätten uttalade nämligen i domskälen klart att det inte är någon tvekan om att framförande av en personbil med personer stående på eller hängande i bilens kaross är ett mycket olämpligt trafikbeteende, som ofta innefattar ett medvetet risktagande av det slag som bör bedömas som vårdslöshet i trafik.
Den unge föraren hade nog tur som kom undan med blotta förskräckelsen.
Och bestämmelsen ”vårdslöshet i trafik” bör – alldeles oavsett detta mål – skärpas. Den kan inte vara så ”hygglig” i sitt förhållningssätt som den blev vid 1995 års lagstiftning.