Miljöpartiet vill sänka normalarbetstiden med bibehållen lön och har pekat ut 35-timmarsveckan som ett första steg. Vänsterpartiet vill genomföra en generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill samtliga slopa karensavdraget. Sverigedemokraterna vill slopa karensavdraget för vissa yrkesgrupper.

För åkerinäringen kan konsekvenserna bli stora. Men frågan är betydligt större än så. Samma förändringar skulle påverka stora delar av det svenska näringslivet samtidigt. När företagens egna arbetskraftskostnader ökar, samtidigt som kostnaderna stiger hos leverantörer och transportörer, riskerar effekten att fortplanta sig genom hela ekonomin.
Ytterst påverkas svensk konkurrenskraft.

Först arbetstiden.
En förkortning från 40 till 35 timmar innebär 12,5 procent färre ordinarie arbetstimmar. Med bibehållen lön ökar samtidigt arbetskraftskostnaden per arbetad timme med drygt 14 procent.
Men transportbehovet minskar inte med 12,5 procent.
Godset ska fortfarande fram. Industrin behöver sina insatsvaror, handeln sina leveranser, skolor och sjukhus sina varor och byggarbetsplatser sitt material. Ska samma transportarbete utföras med färre ordinarie arbetstimmar måste företaget hitta motsvarande produktivitetsvinster, anställa fler, använda mer övertid, minska produktionen och föra över kostnadsökningen till kund.

Sveriges Åkeriföretags bedömningar pekar på att en 35-timmarsvecka med bibehållen lön skulle kunna innebära flera miljoner kronor i ökade årliga kostnader för ett medelstort åkeri. För större och personalintensiva transportföretag kan det handla om tvåsiffriga miljonbelopp.

Den exakta effekten skiljer sig naturligtvis mellan företag. Men i en näring där marginalerna ofta är små är betydelsen uppenbar.
Sedan karensen.

Ett slopande skulle innebära ökade kostnader för sjukfrånvaro. För ett åkeri finns dessutom en praktisk utmaning: när en förare blir sjuk på morgonen försvinner inte transportuppdraget. Någon annan måste köra bilen.
Sveriges Åkeriföretags bedömningar pekar på att även detta kan innebära betydande merkostnader, särskilt i verksamheter där bemanningen måste lösas omedelbart.
Socialdemokraterna har samtidigt talat om ett högkostnadsskydd för små och medelstora företag och aviserat 500 miljoner kronor för att skydda företag mot högre sjuklönekostnader. Exakt vad det skulle innebära för det enskilda åkeriet är ännu oklart.

Men det finns också en principiell fråga.
Åkeriföretag vill driva lönsamma, växande och konkurrenskraftiga företag. Att först genom politiska beslut öka företagens kostnader och därefter kompensera delar av kostnadsökningen med skattemedel är ingen långsiktig modell för ett konkurrenskraftigt näringsliv.

Och här återkommer den större frågan.
Åkerinäringens kunder är resten av näringslivet. Industrin, handeln, byggsektorn och skogsindustrin riskerar inte bara högre transportkostnader. Deras egna verksamheter påverkas samtidigt av motsvarande förändringar av arbetstid och sjuklönekostnader.

Sverige är dessutom en liten, exportberoende ekonomi. Svenska företag konkurrerar med företag i länder som inte nödvändigtvis höjer sina arbetskraftskostnader på motsvarande sätt. Det som inte kan tas ut genom högre priser måste hanteras genom högre produktivitet, lägre marginaler, färre investeringar, ökad automatisering eller färre anställda.

Samtidigt behöver vi företag som vågar investera. Åkerinäringen står mitt i en kostsam omställning med nya fordon, elektrifiering, laddinfrastruktur och digitalisering. Företagen ska dessutom stärka sin produktivitet och bidra till Sveriges civila och militära beredskap.
Politiken kan besluta om kortare arbetstid och slopad karens. Men politiken kan inte besluta bort kostnaden.
Någon måste betala.

Oscar Hyléen
vd, Sveriges Åkeriföretag

Mikael Nilsson
ordförande, Sveriges Åkeriföretag