Det är riktigt att en förlängd giltighetstid för teoriprovet inte löser kompetensbristen i transportsektorn. Men där stannar också Trafikjuristernas analys – och missar därmed vad som faktiskt driver problemen. Debattören beskriver konsekvenserna av ett system som inte fungerar, men drar fel slutsats om orsaken.

STR delar uppfattningen att hela systemet behöver ses över. Men vi delar inte bilden av att problemet i grunden handlar om att människor tvingas göra om prov. Problemet är att systemet i dag i för hög grad tillåter att provet blir målet, i stället för ett kvitto på faktisk kompetens.

Prövotiden behöver också förstås i sitt sammanhang. Den infördes i ett system som i dag är 30–40 år gammalt, präglat av en stark utbildningstradition där merparten av eleverna gick via trafikskola och andelen privatister var begränsad. Systemet var visserligen flexibelt, men vilade samtidigt på en relativt jämn och kvalitetssäkrad utbildningsnivå.

Körprovet är i praktiken ett stickprov. Prövotiden fungerade därför som en säkerhetsventil – en möjlighet att fånga upp de fall där stickprovet inte fullt ut speglade förarens faktiska förmåga.

Det var en rimlig konstruktion i ett system som i övrigt fungerade väl.

I dag ser verkligheten annorlunda ut. Systemet har över tid blivit allt mer avreglerat, samtidigt som ansvaret i hög grad har flyttats över på individen. Det finns inte längre en sammanhållen utbildningsstruktur som säkerställer en jämn och kvalitetssäkrad nivå. I ett sådant system får prövotiden en annan funktion – och andra konsekvenser.

Här har debattören delvis rätt i sin problembeskrivning, men drar fel slutsats. Lösningen är inte att urholka kraven i slutet av processen, utan att stärka kvaliteten och träffsäkerheten i början. Med en mer strukturerad utbildning i botten, där kunskap och beteende faktiskt säkerställs innan prov, finns det också skäl att se över hur prövotiden är utformad.

Problemen i dagens system blir särskilt tydliga i provprocessen. Under 25–30 år har återkommande köer uppstått. Det är inte ett tillfälligt resursproblem – det är ett strukturellt mönster.
När fler provtider tillförs ökar också antalet omprov. Det beror på att systemet tillåter chansning. Provet blir ett verktyg för att ”testa om det går”, snarare än en slutlig bekräftelse på att man är redo. Det skapar ett moment 22: fler tider leder inte till kortare köer, utan till fler försök, fler omprov och fortsatt hög belastning på systemet.

I ett system med hög träffsäkerhet – där elever i huvudsak kommer till prov först när de är redo – skulle frågan om giltighetstid i praktiken vara av underordnad betydelse. Problemet uppstår när systemet tillåter att provet används som ett verktyg för att ”testa om det går”, snarare än som en slutlig bekräftelse på uppnådd kompetens. Ett system som i högre grad premierar utbildade elever, där utbildningens kvalitet följs upp och där aktörer som inte håller måttet möts av tydlig tillsyn, skulle både minska omproven och därmed också köproblematiken.

Samtidigt behöver vi lyfta blicken ytterligare. Förberedelsen för ett liv som trafikant – och i förlängningen yrkesförare – börjar långt tidigare än vid första bokade körlektion. I dag är trafikutbildning för barn och unga i praktiken mycket begränsad. Skolan har små möjligheter att ta ett tydligt ansvar, och civilsamhällets aktörer har fått minskade resurser. När utbildningen är svag i början får det konsekvenser längre fram i kedjan. Forskningen är tydlig i detta avseende: det som behövs är mer utbildning, mer struktur och större fokus på attityd och beteende – inte mindre.

Samtidigt behöver vägen tillbaka efter en återkallelse bli mer proportionerlig och förutsägbar. Det handlar inte om att sänka kraven, utan om att i högre grad ta tillvara redan visad kompetens och komplettera där det faktiskt finns brister.

Sverige står inför en betydande kompetensutmaning i transportsektorn. Då behöver vi ett system som både möjliggör etablering i yrket och samtidigt upprätthåller höga krav på trafiksäkerhet.

Annars kommer vi fortsätta diskutera köer, giltighetstider och omprov – i stället för att lösa det som verkligen avgör: att rätt förare, med rätt kunskap och rätt beteende, kommer ut på vägarna.

Maria Prole
Förbundsordförande
Sveriges Trafikutbildares Riksförbund

Sebastian Grimhäll
Styrelseledamot
Sveriges Trafikutbildares Riksförbund