Det handlar om synfältets utbredning, Esterman-testet och hur Transportstyrelsen i praktiken har slutat följa gällande föreskrifter.

Detta är ingen isolerad händelse. Jag företräder för närvarande två klienter där objektiva, godkända mätresultat avfärdas som ”orimliga” eller ”oförklarliga”. Vad är problemet?

För att ha körkort krävs, av naturliga skäl, att man har tillräckligt god syn för att inte utgöra en trafiksäkerhetsrisk. Synfältskraven i Sverige har förvisso ändrats till det bättre efter att myndigheten, efter många år, tog bort syntestet Humphrey som de själv var medvetna om att det aldrig var ämnat för att ligga till grund för en utredning gällande trafiksäkerhet.

Myndigheten gav även möjlighet för optiker att säkerställa synfunktioner, något som tidigare endast specialistläkare i ögonsjukdomar hade befogenhet att göra.

Utgångspunkten för huruvida en person uppfyller de medicinska kraven för körkortsinnehav anges i TSFS 2010:125 och ändringarna som gjorts gällande syn ses i TSFS 2024:65.

Synfältets utbredning mäts genom något som kallas för ett Esterman-test som är ett binokulärt perimetritest där ljuspunkter projiceras i olika delar av synfältet. Resultatet blir en digital karta över vad personen faktiskt ser. Det är ett objektivt test där du antingen ser ljuspunkter eller så gör du det inte.

Det finns inget utrymme för subjektiva tolkningar av resultatet eftersom tryck vid fel tid och missade punkter registreras.

Trots att testet, enligt lag, ska ligga till grund för att visa om en person uppfyller synkraven för körkort så underkänner alltså myndigheten fullgoda tester utförda av behöriga läkare och optiker. Transportstyrelsen tar återigen på sig en läkarrock som de inte har behörighet att bära.

Två konkreta fall:
Person 1
Denna har historiska skador efter stroke. Under 2025 har han genomfört två nya synfältsundersökningar. Båda är godkända enligt gällande föreskrifter. Transportstyrelsen avslår ändå ansökan med hänvisning till att resultaten inte anses ”rimliga” i förhållande till den tidigare skadan.

Resonemanget är i praktiken att synfältet inte kan ha förbättrats trots att två oberoende tester visar att det har gjort det och att lagens krav är uppfyllda.
Med andra ord: när verkligheten inte stämmer överens med myndighetens förväntningar, ifrågasätts verkligheten.

Person 2
Han har haft en synskada sedan 1991. Enligt de nya föreskrifterna uppfyller han i dag de medicinska kraven. Här uppstår ett ännu mer anmärkningsvärt moment 22.

Transportstyrelsen och domstolen menar att hans kompensationsförmåga måste styrkas genom ett praktiskt körprov – något som det tredje körkortsdirektivet öppnar för. Samtidigt konstaterar domstolen uttryckligen att staten inte anordnar ett sådant test i Sverige.

Slutsatsen blir att Transportstyrelsen och domstolen, på fullaste allvar, anser att han skulle kunna få tillbaka körkortet om han genomför ett test som han inte har någon reell möjlighet att genomföra!? Tankevurpan borde vara något av de mest svårslagna.

Domstolen skriver: ”Omständigheten att något sådant test för närvarande inte anordnas i Sverige föranleder inte någon annan bedömning.” Att kräva ett test som staten själv inte erbjuder är en uppenbar rättssäkerhetsbrist.

Vad säger domstolen mer? Förvaltningsrätten medger att det föreligger underlag som med ”viss styrka” talar för att personen kan få sin sak beviljad. Men man anser samtidigt att det saknas en ”entydig medicinsk bedömning” och att det därför inte går att utesluta en förhöjd trafiksäkerhetsrisk. Trots att de faktiska synfältskraven är uppfyllda. Trots att objektiva mätningar finns. Trots att alternativ bevisning inte existerar i praktiken.

Domstolen bollar över bevisbördan på den enskilde med konstaterandet att det är upp till den som söker om körkortstillstånd att visa att denne uppfyller kraven. Men hur ska det gå till om inte godkända syntester räcker?

Den enskilde som vid ett tillfälle underkänts på ett test kommer i tillägg aldrig kunna få en ”entydig medicinsk bedömning” oavsett hur många godkända tester vederbörande gör.

Vad är kontentan? Vi står inför tre möjliga förklaringar:
1) Antingen har vi bevittnat två medicinska mirakel där godkända testresultat finns, men inte borde vara möjliga.
2) Eller så har Transportstyrelsen – och i förlängningen domstolarna – börjat ersätta lagstadgade, objektiva krav, med fria medicinska spekulationer.
3) Eller så är regelverket felaktigt utformat och måste ändras omgående.

Men en sak är klar – när godkända, objektiva mätresultat inte längre räcker, då är det inte den enskilde som brister. Då är det rättssäkerheten som gör det.

Henrik Broberg, Trafikjuristerna