Det finns en märklig dubbelmoral i hur samhället ser på oss som kör lastbil. Vi förväntas leverera varor i tid, följa alla lagar, köra säkert, bidra till klimatomställningen – men ingen verkar bry sig om att förutsättningarna för att klara allt detta har rasat ihop. Politiker talar gärna om vikten av trafiksäkerhet och hållbara transporter, men ute på vägarna ser verkligheten helt annorlunda ut.

Förr fanns ett visst utrymme för flexibilitet. Med diagrambladen kunde man på ett sätt anpassa sig efter trafiken och situationen. Dagens digitala färdskrivare registrerar varenda sekund. Systemet är så rigitt att en avvikelse på bara någon ynka minut blir en överträdelse – och böterna hamnar hos mig och min arbetsgivare i form av sanktionsavgifter. Det här kallar jag inte för trafiksäkerhet, snarare är det ett byråkratiskt lotteri.

Samtidigt har rastplatserna blivit färre, parkeringsmöjligheterna sämre och säkerheten usel. Ibland är man tacksam om man överhuvudtaget hittar en plats där man kan stå utan att riskera inbrott, dieselstöld eller hot. När körtiden närmar sig sitt slut återstår ofta bara valet mellan att köra några minuter för länge – eller stanna en timme för tidigt och låta både företag och kunder betala för systemets brister. Vad väljer man? Och vem tar ansvar för konsekvenserna?

Det finns ingen annan bransch där arbetstagaren förväntas ta straffet för att samhället inte gjort sitt jobb. Ingen byggarbetare tvingas lämna bygget en timme tidigare för att ”bussen kanske inte går senare”. Ingen lärare får böter för att skolans lokaler är för små. Men i transportbranschen är det helt normalt att chauffören betalar för att staten/samhället inte har byggt tillräckligt med rastplatser.

Det är en skam att de som bär upp Sveriges försörjning ska behandlas som lagbrytare. Vi rullar dag som natt, i alla väder, för att samhället ska fungera. Ändå planerar man in allt annat – laddinfrastruktur, miljözoner, elvägar – men glömmer bort var vi ska stå när körtiden är slut. Det är inte bara respektlöst. Det är oprofessionellt och ett hån mott oss knegare.

Politiker och myndigheter kan inte fortsätta gömma sig bakom direktiv och EU-paragrafer. Lagar utan verklighetsförankring skapar bara nya lagbrytare. Och när chaufförer börjar tappa tilltron till systemet, då har vi ett samhällsproblem på riktigt. För hur länge till orkar folk som jag försöka följa regler som inte går att följa? Och är det konstigt att vi saknar yrkeschaufförer?

Jag är inte emot regler. Jag är för ordning, säkerhet och ansvar. Men ansvaret måste delas rättvist. Vill staten att vi ska hålla oss inom kör- och vilotiderna, då får staten också se till att vi kan göra det.

Tills dess kör vi vidare i en vardag där lagen ofta är omöjlig att följa – och där de som håller landet i rullning tvingas bli syndabockar för ett samhälle som tappat greppet om verkligheten.

Janne Nilsson
Chaufför (i några år till i bästa fall)