INSÄNDARE

”Fulla chaufförer och olagliga transporter slipper vi – om vi betalar”

I förra veckan kunde vi läsa om en rad rattfyllor och olagliga cabotage på Proffs nyhetssida. Man tror ju knappt att det är sant det man läser och jag känner skam över min egen yrkeskår. Vart är vi på väg egentligen?

Jag har arbetat som chaufför i hela mitt liv. Jag fyllde nyligen 50 och har alltid varit stolt över mitt yrke. Fram tills för några år sedan. Artiklar och tv-inslag om det ena skumrasket efter det andra i min bransch har kommit i dagen. Plötsligt var ”stoltheten” som bortblåst.

Idag delar jag vägen med duktiga kollegor från hela Europa. Men idioterna blir allt fler och oseriösa speditörer är snart lika vanliga som fästingar i skogen. Lika illa omtyckta också för den delen.

Det gapas om chaufförsbrist i Sverige. ”Ingen vill övernatta i lastbilen och alla vill komma hem klockan fem på eftermiddagen”, säger åkeriägarna enligt bland annat Sveriges Åkeriföretag. Det kanske stämmer till viss del men det är ju i så fall bara en del av sanningen.

Jag gjorde nämligen ett experiment. Jag har aldrig haft några problem med att köra långa sträckor och ligga ute på vägarna i flera dygn. Tvärtom gillar jag min livsstil och jo, jag har familj. Mina tre barn är i princip vuxna nu och tycks ha klarat sig fint trots min periodvisa bortavaro.

Experimentet gick ut på att kontakta några åkerier och erbjuda mina tjänster. Jag tänkte på det kända begreppet att det är tillgång och efterfrågan som sätter prislappen. Jag har YKB, ADR, truckkort och har faktiskt aldrig orsakat en enda trafikolycka.

Nokian


De jag kontaktade blev
eld och lågor och alla ville anställa mig. Helst i går. Tills jag berättade om mina löneanspråk. Jag begärde 35 000 kronor plus eventuell övertid, OB, traktamente och sex veckors betald semester varje år. Plötsligt var jag helt ointressant och få (ingen) ville prata vidare med mig.

Det åkeri som gav mig det bästa erbjudandet var villiga att betala fast lön på 27 500 kronor, traktamente och fem veckors semester. Det sämsta erbjudandet låg på fast lön på 23 000 kronor plus traktamente och fem veckors semester. Ingen ville alltså gå med på mitt krav på sex veckors semester och med lönekuvertet lyckades man så klart inte värva mig.

Om bränslepriset skulle höjas till 100 kronor litern så hade antagligen de flesta av oss ställt bilen. Ingen hade haft råd att köra till jobbet. Men det är ju inte så att man hade kunnat skylla på att det inte fanns bränsle. Problemet är att ingen är villig att betala priset för soppan och det är därför som landet står stilla.

Kanske en dålig liknelse, men lite så är det ju faktiskt med den så kallade ”chaufförsbristen”. I takt med att industrin jagar så billiga åkerier som möjligt, har vi inga ekonomiska muskler att i Sverige attrahera människor att bli chaufförer.

Nokian


I slutänden är det så
klart vi konsumenter som betalar för transporterna. Skäm inte bort oss med fri frakt utan låt oss förstå att även transporter kostar pengar. Ju mer jag som konsument betalar desto större krav på produkten/tjänsten har jag. Och då kanske jag rentav hade krävt att mina varor skulle transporteras av schyst avlönade, rätt utbildade och nyktra chaufförer i trafiksäkra fordon, anställda av en arbetsgivare som sätter ett värde på sin personal såväl som på trafiksäkerheten. En arbetsgivare som förstår vitsen med varför vi alla måste betala skatter och avgifter.

Likaså hade det gått upp för speditörer och förmedlare att det inte är lönt att anlita kriminella nätverk för att till underpriser dra runt på sina trailers med dragbilar som rullar på stulen diesel. För konsumenten kräver mer än så!

En annan positiv effekt hade varit att vi på Facebook hade sluppit många dumma kommentarer om Sverigedemokraterna. Varför då? Jo eftersom SD tycks vara det enda parti som tar eländet på allvar. Säga vad man vill om det partiet, men i våra branschfrågor finns det troligtvis ingen som slår dom på fingrarna. Säger jag som aldrig har röstat på dom (så slipper ni fundera på det).

Plötsligt hade lönerna blivit attraktiva liksom yrket. Chaufförsbristen hade varit ett minne blott och vi hade kunnat få lov att kalla oss för ”vägens riddare”.

Min primitiva hjärna har bestämt sig för att tycka att begreppet ”chaufförsbrist” är skitsnack. Det är helt enkelt resultatet av industrins och speditörernas vägval för flera år sedan. Det vi ser nu är alltså resultatet av deras girighet.

Nej upp med plånboken kära transportköpare så ska ni se att chaufförerna antagligen snart står på kö igen, att det börjar hända positiva grejor. För yrket är fantastiskt!

Men vad vet jag? Jag är ju faktiskt bara en enkel chaufför som ingen vill anställa! Och vem lyssnar på en sådan?

”Kärringen mot strömmen”
(Ja, det fick bli en signatur eftersom sanningen ofta är illa hörd)

Aspök

Om artikeln

Publicerad: 2019-08-15 15:54
Kategori: Insändare
Taggar: Chaufförsbrist Rattfylleri Trafiksäkerhet