Kan en lastbil kallas näpen, eller rentav gullig? I så fall är det denna. Scanias LB80/85-serie var gjord som avbild av de större LB110/140-modellerna. Hytten var lägre, hade ett par färre ribbor i grillen och var något smalare, det kan ses på att den bara hade två torkare i vindrutan.

Dessutom var strålkastarna runda och en stötfångare som inte var lika massiv som storebrödernas. Designen kan anses fulländad i syfte att framhålla den som en mindre bil. Lackeringen har även en stor betydelse för fordonets framtoning. LB85:an på bilden har en diskret lack anpassad till designen med ljus stötfångare och fälgar. Det ger ett fräscht intryck men ställer också krav på att hålla rent.

LB85 var dock ingen duvunge. Tvärtom, det var en liten tuffing och lastade som ingen annan. Den här tog lagligt 9 380 kg med 3-vägstipp från Sörling och 4,2 meter långt flak från Grunnebo Mekaniska.

Motorn var Scanias lilla DS8 Super på 190 hk. Medeltippbilen med 10 tons axeltryck lastade 1 700 kg mindre, enligt Scania som gjorde en sammanställning av alla 2-axliga tippbilar vid tillfället. Kopplades en tippkärra till LB85 blev det en riktig storlastare med oslagbar framkomlighet.

Ägaren, Sven Olsson, kallades bara för Assarebon då han kom från den lilla orten Assarebo några kilometer söder om Trollhättan. Han hade två identiska LB85 av 1971 års modell med stadig körning för kommunen. Påläggsflak för stenkörning fanns för bilarna då det i bergiga Trollhättan måste sprängas för nästan alla anläggningsarbeten.