Det är tisdag morgon. Vi vet att Dinotranschauffören som kvällen innan fick körförbud i Drøbak har tillbringat natten inspärrad i sin egen lastbil på Räddningsverkets tomt. Han släpps inte ut förrän både däck och kättingar är okej.

Våra norska kollegor hos TransportMagasinet har bestämt sig för att försöka få till en intervju med mannen. Men vill han prata?

Svaret kom snabbt. Han vill inte prata!
– I am sorry sir, I can not talk. Call my boss, ber han hövligt men avvisande.
Han verkar rädd. Hans blick sveper mellan journalistens block och densammes kamera. Sedan kallar han återigen journalisten ”sir”.

Ingen intervju, alltså. Vi förstår hans fruktan och att han sannolikt har fått tydliga instruktioner om just mediakontakter.

Vi förklarar sedan att han inte behöver berätta något specifikt om Dinotrans, men att vi kanske kunde få prata om honom själv och hans situation. Om hur det är att tillbringa tiden i en snödriva med primusköket som enda sällskap. Allt medan familjen befinner sig på andra sidan jordklotet.

Men, nej.
– Sorry sir, I can not.
Han ler och trycker sig sedan så långt tillbaka i sätet som han kan utan att verka ohövlig.

Vi visar honom respekt genom att packa ner både block och kamera. Inga bilder, inget som kan utsätta honom och hans anställning för några risker.
Har du varit här länge? frågar vi.
– Five month.
I Norge?
– No, no. In Germany and Sweden. First time in Norway, svarar han och tittar ner i golvet på bilen. Det är tydligt att han vill att vi ska gå och lämna honom i fred.

Även vi känner att vi vill gå, men nyfikenheten från vår sida är stor. När ska han resa hem? Har han barn? Vad tjänar han? Och hur låter hans version av historien?

Han har barn. Tre döttrar, som han ska träffa igen i september. Han hoppas att hans chef är nöjd med honom, i annat fall får han söka nytt jobb – i Saudi. I sitt hemland kan han direkt glömma att tjäna så pass att han kan betala för barnens skolgång, berättar han och tillägger att han saknar sina döttrar.
Hans engelska är dålig, men det går absolut att förstå honom.

Vi väljer att lämna chauffören. Vi vill inte locka honom att prata mer, det skulle försätta honom i en väldigt tråkig situation.
Frågan är om näste chaufför, som står i kö för att köra en av Dinotrans bilar till något nordiskt land, klarar uppgiften bättre.
Sannolikt inte. Det är inte första gången som Räddningsverket har fått bärga filippinska chaufförer som har kört fast på platt mark. Och antagligen inte heller den sista. Några av dessa är livsfarliga i trafiken, så är det.

Att sparka ut den här chauffören ur landet hjälper föga. Det är systemet som är galet och som måste rättas upp. Inte de enskilda individerna.

Så länge det finns några som vill tjäna pengar på att utnyttja alla luckor i lagen och gråzoner i samhällets rättssystem, kommer den här livsfarliga verksamheten att fortsätta.
Det är helt enkelt lönsamt…
– Sorry sir…