Transportbranschen är van vid ansvar. Chaufförer förväntas vara uppmärksamma, följa regelverk och fatta rätt beslut även under press. Det är rimligt. Ett tungt fordon kräver yrkesskicklighet, omdöme och disciplin. Bristande vaksamhet eller slarv kan inte bortförklaras, och i många fall är det också helt rätt att ansvaret hamnar hos föraren.
Men just därför blir obalansen samtidigt tydlig.

Parallellt med kraven på chaufförerna har politiken och myndigheterna byggt upp ett regel- och kontrollsystem som blivit allt mer omfattande, tekniskt och svåröverblickbart. Nya EU-regler införs snabbt, nationella föreskrifter ändras ofta och digitala kontrollsystem ges en allt större roll i tillsynen. Ambitionerna är ofta goda. Utförandet är det inte alltid.

När regelverk inte är samordnade, när tillämpningen skiljer sig mellan myndigheter och när tolkningar ändras utan tydlig kommunikation, skapas en vardag där ansvaret är glasklart – men förutsättningarna otydliga.

Föraren och åkeriet förväntas förstå, tolka och följa regler som ibland förändras snabbt. När något då brister blir det sällan ett politiskt eller administrativt problem. Det blir ett sanktionsärende.

Här har myndigheterna ett ansvar som inte kan reduceras till tillsyn. De förvaltar också förtroende. När kontrollen blir allt mer automatiserad, när bedömningar görs utifrån system snarare än sammanhang och när dialog ersätts av standardiserade beslut, riskerar rättssäkerheten att urholkas. Ett regelverk som upplevs som oförutsägbart eller oproportionerligt tappar i legitimitet – i synnerhet bland seriösa aktörer som vill göra rätt.

Politiken kan i sin tur inte fortsätta att stå vid sidan av. Det är politiska beslut som sätter ramarna för myndigheternas arbete. Det är politiken som beslutar om lagstiftning, resurser och styrning. Ändå är det ofta, med få undantag, just politiken som lyser med sin frånvaro när konsekvenserna diskuteras. När systemen knakar hänvisas det till gällande regler. När kritiken växer pekar man på myndigheterna. Ansvar flyttas runt – men sällan uppåt.

Valåret borde vara ett tillfälle att bryta detta mönster. Inte genom fler löften, utan genom självrannsakan. Vilka regler inom transportområdet har fungerat som tänkt? Vilka har skapat nya problem? Var har kontrollsystemen blivit ett mål i sig, snarare än ett medel för trafiksäkerhet och sund konkurrens?

Transportpolitiken kan inte bygga på föreställningen att ansvaret alltid finns längst ned i kedjan. Ett hållbart transportsystem kräver professionella förare – men också politiska beslut och myndighetsutövning som håller när de möter verkligheten.

Det är valår. Alla partier säger sig värna trygghet, beredskap och fungerande transporter. Då är det också rimligt att kräva svar – inte i form av slagord, utan i form av ansvar.

Vilka regler är ni politiker beredda att ompröva när de inte fungerar i praktiken? Vilket ansvar ska myndigheterna ta när kontrollsystem brister i rättssäkerhet eller proportionalitet? Och hur säkerställer ni att nya beslut faktiskt går att tillämpa av dem som förväntas följa dem?

Transportbranschen behöver som sagt inte fler allmänna löften. Den behöver besked. Valåret är politikens chans att visa om transportpolitiken är mer än en bisats i valprogrammen.

Branschen kommer att lyssna. Frågan är vilka partier som är beredda att svara – och vilka som väljer att tiga.