När EU öppnar upp för skärpta regler kring vinterdäck kan de nya kraven mycket väl landa i svensk lagstiftning redan till kommande vinter. För fordonsägare och åkerier innebär det ytterligare en anpassning, med kort varsel. Att höja kraven på trafikanterna i syfte att förbättra säkerheten är förstås i grunden rimligt. Men samtidigt är det svårt att bortse från en annan central fråga: varför ställs det inte lika tydliga och skarpa krav på väghållaren, alltså Trafikverket?
För den som dagligen rör sig på svenska vintervägar är erfarenheten ofta densamma. Vägbanor som borde vara sandade, saltade eller plogade i tid är det inte. Förare möter isiga partier, modd eller dåligt underhållna sträckor där olyckorna ligger på lur. Det går inte att lasta chauffören för alla incidenter när grundförutsättningarna brister. Ett fordon kan ha de bästa vinterdäcken på marknaden (vilket de flesta svenska åkerierna har) och en förare med många års erfarenhet bakom ratten – men om vägen i sig inte är körbar har trafiksäkerheten redan satts ur spel.
Det intressanta i sammanhanget är den obalans som råder. Kraven på fordonsägare kommer snabbt, ibland nästan över en natt känns det som. Kostnaderna vältras över på åkerier, bussbolag, privatpersoner och alla andra som använder vägarna. Den som inte uppfyller de nya reglerna riskerar till exempel böter och körförbud. Trafikverket däremot, som ansvarar för själva infrastrukturen, får i praktiken fortsätta med sina nuvarande rutiner – trots att dessa ofta ifrågasätts av både förare och branschorganisationer.
Det handlar inte om att ställa däck mot plogbil. Båda delarna är viktiga. Men logiken brister när man ensidigt fokuserar på fordonsägarens ansvar. I praktiken förväntas yrkeschaufförer kunna kompensera för en vinterväghållning som inte alltid lever upp till de krav som borde vara självklara. Det är som att skärpa brandskyddsreglerna för privatpersoner men samtidigt tillåta att brandkåren kör med för lite, eller inget, vatten i tankarna.
Dessutom är kostnadsfrågan central. Varje nytt regelkrav innebär en ekonomisk belastning för transportnäringen. I ett läge där branschen redan brottas med stigande drivmedelspriser, ökade försäkringspremier och hårdnande konkurrens från oseriösa aktörer, blir ytterligare pålagor tunga att bära. Det är svårt att se hur dessa investeringar fullt ut leder till bättre säkerhet om inte även Trafikverket parallellt höjer sin ambitionsnivå.
Det är därför hög tid att ställa krav också på väghållaren. Det måste finnas mätbara kriterier för hur vinterväghållningen ska utföras – och dessa kriterier måste vara lika bindande som de regler som riktas mot fordonsägare. Varje timme som en europaväg ligger ofarbar på grund av bristande plogning eller halkbekämpning innebär risker, förseningar och i värsta fall olyckor.
Om EU:s regelverk kan implementeras i svensk lag på rekordtid borde också en översyn av Trafikverkets rutiner kunna ske i samma anda. Det är inte acceptabelt att ena sidan av ekvationen skärps medan den andra förblir oförändrad. Den trafiksäkerhet som politikerna säger sig värna uppnås först när hela kedjan fungerar – från däcken på fordonen till det arbete som utförs av den myndighet som har ansvar för våra vägar.
Att kräva ansvar är inte samma sak som att peka finger. Trafikverket har många kompetenta medarbetare och ett viktigt uppdrag. Men utan tydligare styrning och hårdare uppföljning riskerar vi att även denna vinter återigen få se rubriker om lastbilar som står på tvären, köer som ringlar milslånga och tragiska olyckor som hade kunnat undvikas.
Så låt oss gärna välkomna nya krav på vinterdäck – men samtidigt rikta ljuset mot den fråga som många ansvariga politiker (och Trafikverket) hittills har duckat för. Trafiksäkerheten är inte enbart ett ansvar för föraren bakom ratten. Det är också ett ansvar för staten, genom Trafikverket. Och det ansvaret kan inte sopas undan med plogbilen.