Året har för tidningen Proffs del kantats av många spännande jobb. Det är min förhoppning att vi har bidragit till såväl intressant och avkopplande läsning men också till pulshöjande artiklar som satt fingret på missförhållanden i er bransch.

Under 2020 kommer vi inte att ändra speciellt mycket på vår journalistik. Ett löfte både till dig som läser och till transportfuskarna som inte ska ges möjlighet att andas ut.

Nästa år har tidningen Proffs funnits i hela 30 år. När tidningen startade 1990 såg många på oss som en dagslända som snart skulle vara begraven och bortglömd. Men så blev det inte. Att det behövs en tidning som vågar bita ifrån är uppenbart.

Själv har jag funnits med i redaktionen sedan 1992. År 2004 blev jag chefredaktör. Under åren 1992 till 2000 skrev jag som frilansare, samtidigt som jag körde lastbil. Kärleken till jobbet har alltid funnits hos mig.

Även mina kollegor på tidningen har hjärtat i branschen på olika sätt. Det som vi alla har gemensamt är att vi, liksom tidningen i sig, inte är några dagsländor. Långa samarbeten där alla tillåts att jobba med utgångspunkt från sina egna specialintressen och kunskaper, ger en mångfald i tidningen som jag nog anser är väldigt unik för en tidningsredaktion.

Min önskelista, för att återgå till jultemat, är inte speciellt lång och inte heller omfattar den några orimliga önskningar. Jag vill ha kontroll. Kontroll över branschens aktörer. Jag vill inte påstå att myndigheterna har tappat kontrollen över det systematiska transportfusket, helt enkelt därför att man aldrig har haft kontroll över det. Ska man tappa något måste man så klart någon gång ha haft det i sin hand – eller hur?

Kontroll får man främst genom att hålla ögonen på buset. Alkobommar och fartkameror i all ära – men det behövs mer än så. Poliser av kött och blod, det är det vi vill se många fler av ute längs våra vägar.

Som jag tidigare hävdat kan man inte bekämpa kriminalitet med vackra ord. Och inte heller med kaffe – eller som i det senaste försöket – med pizza. Nej, det ska vara rejäla sanktioner som svider. 1 500 kronor för att inte ha säkrat 25 ton stålrullar duger inte – och rabatter när man har varit ”dubbelt dum” vill vi inte heller se. Det ska vara straff som känns och som avskräcker från att bära sig dumt åt, helt enkelt!

Idag är det inte särskilt många som reagerar på när vi skriver om ett otillåtet cabotage, en överlastad 3,5-tonnare eller om gods som inte har säkrats. Det har liksom ”normaliserats”. Tråkigt nog är det faktiskt så.

Jag har förresten ytterligare en punkt på önskelistan. Snälla tomten, hitta de 100 cabotagemiljonerna!

Med dessa rader rundar vi av ett fantastiskt trevligt, redaktionellt år. Jag hoppas att vi ses och hörs många gånger under 2020, som ju dessutom bjuder på mässa i Jönköping.

Ha nu en rad sköna helgdagar – för även om ni har julens viktigaste uppgift, håller jag tummarna för att ni får många fina stunder under de kommande veckorna.