Skärp lagen – för högre moral är väl inte att tänka på?

När vi på tidningen kontaktar en transportköpare eller speditör som ertappats med att ha anlitat en transportfirma som på något brutit mot lagen, är det mer regel än undantag att man skjuter över ansvaret för det inträffade på någon annan. Jag kan inte minnas någon som rakt ut har sagt till mig att "det är vårt fel".

Genom att hänvisa till sina uppförandekoder anser man att man har gjort vad man kunnat för att förhindra trafikbrott. Ska det verkligen vara så enkelt att svära sig fri?

Vi har på nätet skrivit spaltkilometer om till exempel överlastade 3,5-tonsbilar, otillåtna cabotage och flagranta kör- och vilotidsbrott. Svaren från transportköparna blir snarlika: ”vi har ju sagt till dem att inte bryta mot lagen”.

Svaren tolkar jag som att transportköparsläktet är ett oerhört naivt sällskap.

Ett skärpt ansvar för beställarna, vilket ökar kraven på kontroll av den egna verksamhetens samtliga grenar, kan knappast anses vara för mycket begärt. I byggbranschen har man en byggherre. Byggherren ska se till att arbetena utförs enligt bestämmelserna i Plan- och bygglagen, PBL, och enligt föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av PBL. Byggherren ska dessutom se till så att kontroll och provning utförs i tillräcklig omfattning.

Om byggherren inte fullgör sin plikt, riskerar husägaren att i framtiden råka ut för läckande vattenrör, livsfarliga elledningar och badrum som möglar.

I transportbranschen vet vi ju vad som kan hända när ingen har totalansvar. För här händer det ju faktiskt varje dag.

I det här numret kan du bland annat läsa om den bulgariske chauffören Marin Hristov. Marin stoppades tidigare i år i en poliskontroll, där man kunde avslöja en rad allvarliga brott mot kör- och vilotidsbestämmelserna.

Marin körde vid tillfället en transport till Rybrinks i Kungsbacka AB, på uppdrag av speditionsjätten LKW Walter. Rybrinks hade inte en aning om att det fanns chaufförer som mår så dåligt som Marin. Och LKW har inget juridiskt ansvar för hur åkeriet behandlar sina förare. Däremot kräver de av sina underleverantörer att man ska vara skötsamma.

Nu visade det sig att chauffören inte tillhörde kategorin ”skötsamma”. Därmed inte sagt att Marin är en dålig människa. Tvärtom, det är svårt att inte tycka om honom.

Åkeriet känner till att Marin brukar köra på tok för länge. ”Om och om igen har vi påtalat för honom att det inte är okej”, svarar åkeriet när vi kontaktar dem.

Rybrinks kräver så klart att deras transporter utförs i enlighet med gällande lagar. Det har man säkert påtalat för LKW. LKW har sagt till åkeriet att man vill att deras uppdrag utförs i enlighet med gällande lagar. Och åkeriet har sagt till Marin att köra i enlighet med gällande lagar. Men Marin sitter i den föga avundsvärda situationen att han med arbetstider på cirka 20 timmar per dygn uppbär en lön om cirka 1 000 – 1 200 euro i månaden. Om han skulle följa lagen, hade lönekuvertet sannolikt varit hälften så ”tjockt”.

Detta i sig rättfärdigar inte Marins lagbrott. Däremot pekar det på ett fenomen som Marin i det här numret har fått ge ansikte till, nämligen vår tids moderna slaveri.

Katten på råttan och råttan pårepet och repet på slaktaren och… Den som i slutänden får ta smällen är chauffören, vilket också åkeriet bekräftar i fallet om Marin. Alla andra går skadeslösa ur det hela och fortsätter med ”business as usual” så länge det står fler desperata chaufförer på kö utanför åkeriets dörr och så länge både transportköpare och politiker blundar för den verklighet som råder där ute på våra vägar…

Om artikeln

Publicerad: 2017-02-24 00:00
Kategori: Ledare
Taggar: Beställaransvar Marin Hristov