Särskilt anmärkningsvärt och konkurrensojämlikt torde det uppfattas för elkonsumenter – både företag o ”vanliga” människor som – i ett och samma land – råkar befinna sig på fel sida om en konstlad gränslinje mellan till exempel dyra elområde 3 och det betydligt billigare elområde 2.

Det hade nog varit otänkbart att sälja andra varor på motsvarande premisser. Och borde vara det även vad gäller elen.

Mitt i denna el-oro kom några, tycker jag omdömeslösa elbolag på tanken att åberopa force majeure för att säga upp bundna längre avtal med sina kunder. Samtidigt som staten ställt upp jättehöga garantier för bolagen.

Jag tror nog att de berörda elbolagen skäms så mycket att de skrinlagt sina planer. Skulle de framhärda och söka få en prövning i domstol skulle nog skamkänslan under den mediala uppmärksamheten bli outhärdlig.

Det är inte bara elkostnaderna och vinterkylan som oroar. Under valrörelsen har de politiska partierna övertrumfat varandra när det gäller krav på straffskärpningar och löften om tuffare tag mot gängbrottsligheten.

Formellt långa fängelsestraff hjälper ju inte alls om till exempel de så kallade dödsskjutningarna (egentligen morden och mordförsöken) inte klaras upp och de skyldiga får stå till svars för vad det gjort.

När vi nu har en situation där alltför många synnerligen allvarliga brott förblir ouppklarade, kan alla politiska uttalanden om tuffhet mot gängen lätt leda till en bumerangeffekt. Gängmedlemmarna själva kan ju i sina riskanalyser konstatera hur hög lagföringsprocenten är. Om de då tycker att det är mest tomma hot om tuffare tag mot dem, kan de säkert lockas fortsätta sin dödliga kamp mot konkurrerande gäng om den lönsamma narkotikamarknaden.

Förresten gäller även på gängens narkotikamarknad en särskild indelning av landet. Vi har så kallade särskilda områden och inom gruppen särskilt utsatta områden.

Polisen har på sin hemsida beskrivit ett särskilt utsatt område som ett geografiskt avgränsat område som kännetecknas att en allmän obenägenhet att delta i rättsprocessen (läs: här råder tystnadskultar; här snackar man inte med polisen och talar om vad man vet om brott). På polisens hemsida står det också att inom särskilt utsatta områden kan även förekomma systematiska hot om våldshandlingar mot vittnen, målsägare och anmälare i området.

Situationen i området innebär att det är svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag, vilket kräver regelmässig anpassning av arbetssätt eller utrustning. Många gånger har det skett en normalisering vilket lett till att varken polisen eller de boende reflekterar över det avvikande läget inom ett särskilt utsatt område.

Detta är alltså vad polisen själv som brottsbekämpande myndighet konstaterar. Låter det uppgivet? Tror att många tycker det. Hopplöst?

Måste erkänna att jag känner mig alltmer pessimistisk. Både vad gäller elen och priset för den och bekämpningen av gängbrottsligheten måste staten Sverige ha en helhetssyn på bestämmandet av vad som rimligen också i praktiken ska tolereras inom hela statens geografiska område.

Sven-Erik Alhem