Oavsett om du är utsatt för brott eller misstänkt eller åtalad för brott förutsätts du i en västerländsk demokrati behandlas schyst och rättvist. Det gäller såväl under utredningen hos polisen som vid prövningen av åklagare om åtal ska väckas och naturligtvis ytterst vid en prövning av en oavhängig domstol. Hur är det egentligen? Många som vet att de verkligen har utsatts för ett brott har fått erfara under den rättsliga handläggningen att det inte är en självklarhet att också få rätt.
Många faktorer kan spela in. En av dem är att utredningen om brottet måste vara så god att situationen klarläggs både att brottet begåtts och vem det är som utfört det. Åklagaren har den fulla bevisbördan och det leder till att den som är brottsoffer (kallas under förfarandet målsägande) är beroende av att utredningsresultatet är fullgott.
För den som är misstänkt (eller tilltalad om åtal väcks) är läget ett annat. Där kan ofta en ofullkomlig utredning vara förmånlig eftersom bevisningen kanske inte räcker till för att åklagaren ens ska kunna väcka åtal eller om åtal väcks bevisningen inte i domstolen når upp till den nödvändiga nivån för en fällande dom.
Nivån som krävs är att det är ställt bortom rimligt tvivel att den som är åtalad har begått den gärning som åklagaren påstått.
Vill man krångla till det lite så är det kanske lättare för den som är misstänkt eller åtalad för brott att komma undan genom att neka och vägra medverka under utredningen eller processen än det är för målsäganden som har rätt att också få rätt. Särskilt känsligt blir det om vittnen som sett eller hört vad som skett inte ställer upp trots att vittnesplikt råder.
Jag ska framhålla att det i de allra flesta fall är okomplicerat och utan dramatik att vittna. Men det finns dessvärre när det gäller gängkriminalitet och grövre brottslighet inslag av tystnadskultur som leder till stora svårigheter för polis och åklagare att få fram erforderlig bevisning till exempel i många mordfall.
En tråkig spridningseffekt uppkommer lätt också i vissa andra mål, där det inte alls finns skäl att känna någon rädsla.
Så även om de formella förutsättningarna i en äkta demokrati finns till för att göra den rättsliga prövningen så jämställd som möjligt mellan parterna, gynnas likväl den som utpekas som misstänkt såtillvida att den personen inte har någon som helst prestationsskyldighet vad gäller att bevisa sin oskuld medan den som är målsägande måste förlita sig på att åklagaren kan fullgöra sin bevisbörda.
Att det måste förhålla sig så är lättast att inse om man tänker sig in i att som fullständigt oskyldig bli anklagad för ett allvarligt brott. Då känns det säkert viktigt att veta att hela bevisbördan vilar tungt på åklagarens axlar.
Det är viktigt att såväl målsäganden som den misstänkte/tilltalade när det behövs får biträdas av juridiska ombud. Målsägandebiträde för målsäganden och försvarare (ofta offentlig sådan) för den tilltalade. Sådan professionell hjälp åt båda parter bidrar starkt till att stärka rättssäkerheten.
Och även om det ibland finns brister inom den rättsliga handläggningen i en demokratisk stat finns det möjligheter att påtala felaktigheter både under ett ordinärt överklagandesystem och genom anmälan till JO eller JK.
Den massmediala granskningen av vad som försiggår inom rättsväsendet spelar också stor roll enligt min bedömning.
Det finns också skäl för oss alla att betänka hur det kan gå till i en diktatur där en diktator bestämmer till exempel vad som ska hända med den som kritiskt söker uttala sig mot ett anfallskrig mot ett grannland och där kritikern inte ens tillåts använda ordet krig utan att riskera fängslas.
Sven-Erik Alhem