SVEN-ERIK ALHEM
Foto: Göran Rosengren, arkiv

”Riktiga trafikpoliser – enda sättet att närma oss nollvisionen”

Det är naturligtvis glädjande när Transportstyrelsen går ut med information om att ”endast” (min anmärkning) 190 människor omkom i olyckor på våra svenska vägar under år 2020. Så lågt dödstal har det inte varit på väldigt lång tid. Knappast någonsin. Men så måste också följdverkningarna av den i sammanhanget svårbedömda pandemin tas med i beräkningen. Och just pandemins betydelse behöver Transportstyrelsen fundera vidare på.



Hurraropen avklingar säkert när man tittar på de faktiska talen. År 2019 miste 221 människor sina liv i trafiken i Sverige. Om vi tänker oss att vi skulle placera ut 411 (190+221) kistor nära varandra med ett visst antal anhöriga runt varje tragiskt trafikdödad, skulle vi lätt inse hur starkt negativt påverkande alla dessa – oftast alldeles onödiga – olycksfall är.

Vi skulle aldrig med överblicken av kistor och sörjande anhöriga kunna tala om en glädjande nedgång i dödsolycksstatistiken utan att röras av den katastrofala anblicken framför oss. Vi skulle sannolikt rodna om vi ens började tala om nollvisionen.

Vad är det då som måste till för att trafiksäkerheten ska bli så ljus att vi på allvar slipper ifrån tragedin att sörja så många offer?

Hänsynsfullhet, omtanke och lojalitet? Räcker det? Krävs det tuffare straff för alla som inte håller sig till trafiknormerna? Eller är det kanske så ”enkelt” att risken att åka fast måste öka för alla egoistiska förare som anser sig ha rätt att fara fram längs vägarna betydligt snabbare än alla normhållarna?

Jag tror bergfast på att det förhåller sig så. Ertappas en förare i farter kring 200 km/h på motorväg av polis ska följdverkan kännas rejält. Polisen måste utgöra en påtaglig fara för icke-normhållarna i trafiken att inte bara åka fast och lagföras utan också direkt plockas bort från vägen och därigenom få känna av hur illa det gick med den tänkta snabba framfarten.


A och O är alltså att
risken att åka dit måste öka påtagligt. Idag räknar många kallt med att polisen inte iakttar lagbrotten och att de därför förblir obeivrade.

Även om en lång rad andra åtgärder har stor betydelse för att bringa ner antalet dödade i trafiken känns risken för upptäckt och en tuff lagföring inklusive följdverkan körkortsförlust som det allra viktigaste för att få respekt för trafiknormerna.

Då får vi något som är verkligt brottsförebyggande i trafiken. En aktiv trafikpolisorganisation som ständigt är beredd att slå till. Med kraft och utan pardon. Djungelns lag får inte längre något utrymme på svenska vägar. Då kan vi förhoppningsvis år från år se fram emot allt lägre dödstal och närma oss nollvisionen.

Generaldirektören på Transportstyrelsen kan inte själv fara ut och ”leka polis” i trafiken. Lika lite som vi andra.
Det krävs ”riktiga” trafikpoliser för uppgiften. Låt dem komma fram i ljuset i tillräckligt antal för att visa hur illa det i verkliga livet går för förare i trafiken som inte tycker att trafikreglerna är till för just dem.

Sven-Erik Alhem

Om artikeln

Publicerad: 2021-05-28 09:00
Kategori: Krönika
Taggar: Nollvisionen Trafikpolisen Trafiksäkerhet