En demokrati måste ha en väl fungerande rättsordning och ett stabilt rättsväsende som bygger på att landets lagstiftning följs och fungerar likvärdigt för alla. Detta är fundamentalt och kan ses som en självklarhet i en modern demokratisk rättsstat. Vi ska äga tillit till att till exempel straffsanktionerade normer ? oavsett om de avser mord, skattebrott eller cabotage - gäller inte bara på papperet utan också i verkliga livet. Att regelverket är likvärdigt för alla. Ingen grupp ska stå utanför lagen. Inte någon i ledande samhällsställning eller i någon organiserad kriminell gruppering.
Ett historiskt avsteg från principen om att straffrätten gäller oss alla finns. Det är Hans Majestät Konungen som står över lagen och alltså inte kan straffas. Därutöver tillämpas särskilda undantagsregler för diplomater i Sverige.
I vissa andra länder erfar vi att det finns inflytelserika klaner som styr ovanför det officiella rättsväsendet. Sådana finns väl inte alls i Sverige?
Personligen känner jag mig i alla fall orolig över utvecklingen i vissa stadsdelar i våra storstäder. Om inflytandet där från vissa bestämmande storfamiljer och deras överhuvuden kan få långtgående följdverkningar i fråga om vilket normsystem som ska gälla inom närområdet är det illa ställt.
För det fall den svenska rättsapparaten till slut inte har det fulla greppet om utredningsförfarande, lagföring och straff är det ett allvarligt hot mot rättssäkerhet, likabehandling och ytterst själva demokratin.
Att det finns otäcka tendenser redan nu med upprepade skottlossningar och svårigheter att få fram bevisning om vem som är skyldig till dem känns djupt oroande.
Det var några orosmoln som gäller de riktigt stora frågorna. Men det finns andra orosmoln också på himlen.
Inom alla områden räcker det inte med en lagstiftning som ser gedigen ut. Den måste också följas. Av alla. Och de som bryter mot de fastställda normerna måste i hög grad riskera åka fast. Annars blir lagstiftningen enbart formell.
På trafikens område har vi dessvärre en situation som tenderar att urarta. Redan det förhållandet att normsystemet saknar respekt hos många som färdas längs vägarna är illa. Risken att åka fast är alldeles för liten. Polisens trafikövervakning måste skärpas.
Cabotageregelverket får inte bara vara något som formellt gäller utan att tillämpas. Även om bestämmelserna är krångliga kan inte den tunga trafiken utifrån tillåtas utföra transporter inom landet utöver den undantagsreglering som finns. Det måste till en mycket större risk för upptäckt, utredning och effektiv lagföring. Positivt i sammanhanget är att vi snart kan förvänta oss en lag som möjliggör för polisen att använda däcklås, så kallad klampning, mot yrkestrafik som bryter mot trafikreglerna i avvaktan att få in sanktionsavgifter. Äntligen säger jag!
Det finns en stor grupp fordonsförare inom trafiken som kan sägas ha bildat sina egna trafiknormer. Precis som vore de en egen exklusiv trafik-klan som inte behöver följa de bestämmelser som gäller för alla andra. De bestämmer själva sin hastighet och ve den som kan uppfattas bromsa upp deras framfart. Då kommer aggressiviteten fram och riskerna i trafiken ökar än mer än ”bara” genom de höga hastigheterna.
Jag vill inte se någon bestämmande klan eller gruppering överhuvudtaget när det gäller våra rättsregler och straffsanktionerade normer. Lagen ska gälla lika för alla. Oavsett om man är en så kallad höjdare i samhället eller medlem i en kriminell organisation – eller ingår i någon form av klan som självsvåldigt tagit sig makt att bestämma över vilka normer som ska gälla inom ett visst område.
Demokrati förutsätter rättsordning och rättsreda.