Nästan alla uttrycker i dag kritik mot hur Transportstyrelsen har hanterat PEth-frågan. Några har varit tydliga redan från början. Andra verkar först nu ha insett vidden av det som hänt. Några svarar fortfarande försiktigt och väljer formuleringar som inte riskerar att trampa vare sig myndigheter eller väljare på tårna.

Men den avgörande frågan kvarstår. Var fanns politiken när människor förlorade sina körkort, sina arbeten och i vissa fall hela sin försörjning?

Under flera år har människor berättat om hur de blivit stämplade som alkoholmissbrukare utan att någonsin ha varit dömda för rattfylleri eller ens stoppats av polisen. De har hamnat i en administrativ process där konsekvenserna varit enorma samtidigt som möjligheterna att försvara sig varit begränsade.

I dag vet vi att Transportstyrelsen har ändrat sina föreskrifter. Vi vet också att domstolar har riktat kritik mot hur PEth har använts. Det innebär inte automatiskt att alla tidigare beslut varit felaktiga – men det visar att den tidigare tillämpningen varit långt ifrån okontroversiell.

Trots detta har tusentals människor tvingats leva med konsekvenserna.

Den stora frågan är därför inte längre om Transportstyrelsen borde ha agerat annorlunda. Den stora frågan är varför ingen stoppade myndigheten tidigare.

Vi har ett politiskt system där ministrar inte får lägga sig i enskilda myndighetsbeslut. Det är en viktig princip. Men det innebär inte att regeringar och riksdag saknar ansvar för hur myndigheter arbetar. Tvärtom är det politiken som beslutar om lagar, regler, tillsyn och myndigheternas uppdrag.

När en myndighet under lång tid fattar beslut som får så dramatiska konsekvenser för enskilda människor måste någon reagera.

Var fanns kontrollen? Var fanns uppföljningen? Var fanns den politiska nyfikenheten när allt fler människor vittnade om samma sak?

Nu, när valet närmar sig, säger många partier att något måste förändras. Det är naturligtvis välkommet. Men för de människor som redan fått sina liv slagna i spillror räcker det inte med beklaganden. De vill veta vem som tar ansvar och hur upprättelsen ska se ut.

Samtidigt närmar sig ett skärpt tjänstemannaansvar. Om reformen ska få någon verklig betydelse måste den också leda till en kultur där myndighetsutövning präglas av större försiktighet, bättre rättssäkerhet och en vilja att ompröva beslut när ny kunskap eller domstolar visar att den tidigare tillämpningen varit felaktig.

Ingen tjänsteman ska behöva vara rädd för att fatta beslut. Men ingen medborgare ska heller behöva vara rädd för att staten fattar beslut som inte håller för en rättslig granskning.

PEth-frågan har blivit betydligt större än en diskussion om ett blodprov. Den handlar om förtroendet för myndigheterna. Den handlar om rättssäkerhet.

Och den handlar ytterst om politikens ansvar när staten gör fel.

Nu är det upp till riksdagspartierna att visa att deras svar inte bara var ord inför valet. De måste också visa hur de tänker säkerställa att en liknande rättsskandal aldrig kan upprepas.

Sune