Jag har kört lastbil i närmare fyrtio år. Från början i en tid då Facebook inte fanns och då diskussionen i branschen främst skedde på fiken och över radion. Mycket har förändrats sedan dess, men på senare år har debatten om vinterväghållning tagit en märklig vändning. Varje gång det snöar, fryser på eller blir stopp i trafiken så är det som om skulden reflexmässigt läggs på Trafikverket, plogbilarna eller ”personbilisterna”. Det är som om yrkesförarens egen roll inte längre existerar i ”analysen”.

Jag har aldrig påstått att jag är världsmästare i vinterkörning. Men jag är uppfostrad till att bedöma risker, ta ansvar och fatta medvetna beslut bakom ratten. Vinter som sommar. Den förmågan är central i ett yrke där tonvis av gods ska fram säkert under ibland usla förhållanden. I dag tycker jag att det saknas en självkritisk diskussion om just detta.

Vi behöver påminna oss om att yrkeschaufförer inte bara kör lastbil – vi är en del av trafiksäkerheten.

Självklart måste myndigheten vara snabbare och mer ”på tårna” när ovädret är på ingång. Ingen bransch klarar av Trafikverkets saktfärdighet när vägarna är på väg att frysa till is. Men det är inte rimligt att låtsas som om problemen slutar där. I dag läser jag kommentarer från bland annat kollegor som kör splitternya bilar, med sänkta stolar, vita plastrattar och hytten full med diodlampor – och som dömer ut allt och alla runt sig. Tvåaxlade dragbilar borde förbjudas, plogbilsförare hånas och vinterdäckskraven skrattas åt. Men sällan finns en tanke om det egna körsättet.

Under mina år har jag sett många situationer som fått mig att undra hur vissa så kallade yrkesförare ens fått sitt körkort. Hög fart på blankis, minimala säkerhetsmarginaler, full gas i situationer som kräver mjuk körning och ingen respekt för fysiken.

Samtidigt klagas det friskt på att vägarna inte är perfekta. Men vägarna har aldrig varit perfekta. Skillnaden är att vi förr, åtminstone i de kretsar jag befann mig i, pratade mer om hur vi själva behövde köra – inte bara om vad alla andra borde göra.

Det är dags att vi börjar respektera de som håller vägarna farbara. Snöröjare, saltbilsförare, bärgare, vägarbetare och räddningstjänst gör ett jobb som är både riskfyllt och viktigt. De förtjänar att vi uppträder korrekt – och dessutom en annan ton än den som i dag ofta hörs när det blir stopp.

Det jag vill åt är inte att skuldbelägga, utan att ansvarsbelägga – och då även oss själva. Vi som kör tungt vintertid måste våga se vår egen del i kedjan. Trafiksäkerhet börjar i hytten, inte i Trafikverkets planeringstabeller. Om fler yrkesförare tog sig tiden att anpassa farten, hålla avstånd, planera körningen och tänka en extra gång innan tangenterna glöder på sociala medier, då skulle troligtvis både olyckorna och tonläget minska.

Vår bransch är full av yrkesstolthet, och den förtjänar att synas mer. Men yrkesstolthet handlar inte om att slå sig för bröstet och säga att man är bäst – utan om att körningen ska visa det. Jag har klarat mig bra genom åren, inte för att jag är perfekt, utan för att jag vet att jag inte är det. Det perspektivet skulle göra mycket gott i dagens trafik- och debattklimat.

Vi kan inte ändra vädret. Vi kan inte ändra årstiderna. Men vi kan ändra hur vi kör, hur vi bemöter varandra och hur vi pratar om vårt yrke. Om fler av oss gjorde det skulle vintervägarna bli tryggare, tonen i kommentarsfälten mer civiliserad och bilden av vår bransch betydligt mer hedervärd.

Håkan