TRANSPORTFUSKET I FOKUS
Möt människan bakom den olagliga cabotagetransporten. Andy är sannolikt endast en bricka i ett fulspel som samhället tycks ha accepterat.Fotograf: Göran Rosengren

Andy – en bricka i ett organiserat brottsupplägg?

Ytterligare ett ekipage rullar in på kontrollplatsen i Långeberga. Bakom ratten i den vita MAN-dragbilen sitter Andy. Han ser glad ut när jag presenterar mig för honom och han verkar inte det minsta nervös inför den kontroll som väntar. Och att han blir intervjuad av en lastbilstidning verkar vara något som inspirerar honom.
Andy börjar berätta om sitt chaufförsjobb. Han pratar som om han följer lagboken till punkt och pricka. I själva verket är det precis tvärtom. Det framgår tydligt att Andy inte förstår det olagliga i det han gör...

Andy har jobbat som chaufför i två år och tycker att han har ett bra jobb, även om hemlängtan kan kännas extra svår ibland.
– Hemma i Lettland har jag min fru och min femåriga dotter, säger Andy och spricker upp i ännu ett leende.

På solskyddet i hans bil sitter ett stort foto. Det föreställer Andy, hans fru och hans dotter. De ler alla mot fotografen.
– Det är jobbigt när man ligger ute i sex veckor utan att få träffa familjen, tillägger han.
– Men i morgon tror jag att min chef ordnar så att jag får resa hem. Jag brukar resa via Nynäshamn.

Jag frågar om han alltid är hemifrån i sex veckor.
– Ja, men sedan får jag komma hem i tre veckor och då är jag ledig, svarar han.

Jag fortsätter att ställa frågor om hans arbete. Bland annat om var han kör under de sex veckorna. Svaren är kanske föga förvånande. Däremot hans uppriktighet.
– Jag kör mest inrikes transporter här i Sverige. Jag har precis varit och lossat i Helsingborg och nu står jag här, säger han, fortfarande med ett leende och med blicken riktad mot trafikpolis Richard Karlsson, som ler tillbaka mot Andy.

Andy förklarar att han inte är ensam om att köra omkring i Sverige för det estländska åkeriets räkning.
– Vi är minst tio som kör på samma sätt. Förmodligen fler. Här i Sverige, alltså. Sedan har åkeriet samma upplägg i Norge, Tyskland och i Frankrike. Ja, kanske i hela Europa, förklarar han oblygt.
– Jag vet inte hur många chaufförer och bilar som finns på åkeriet. Jag känner knappt mina kollegor. Vi är många!

Jag slår en snabb blick mot en annan trafikpolis, Sören Johansson, som för ögonblicket tittar upp från Andys lilla hög med CMR-fraktsedlar. Jag funderar för någon sekund på varför Andy avslöjar varenda detalj i transportupplägget. Snart slår det mig – han vet inte bättre.

Min slutsats är att killen framför mig kör omkring i Sverige i sex veckor i ett svep i något som är så uppenbar och renodlad cabotagetrafik som man över huvud taget kan köra. Och det värsta av allt – han begriper inte hur olagligt han kör!

Jag ser att Andy har lagt sitt körkort på bordet där han sitter. Jag frågar var han har utbildat sig för att få körkortet.
– På körskolan så klart, svarar han och tittar på mig med stora ögon och höjda ögonbryn.
– Självklart på körskolan, upprepar han.

– Jag tänkte att du kanske hade gått på något transportgymnasium, kontrar jag i ett försök att få honom att förstå att min fråga kanske inte var alldeles dum.

Andy skakar på huvudet och fortsätter sedan att berätta om hur han får sina köruppdrag, vem han har kontakt med på den svenska speditionen i Göteborg samt hur körordrarna översätts till ryska innan han får dem som sms i sin mobiltelefon.

Han bläddrar i ett rutigt anteckningsblock under tiden han pratar. Blocket är en dagbok där han noterat datum, klockslag och bilens kilometerställning för varje lastning, lossning och nattuppehåll.

Han berättar om vilka kunder han lastat och lossat hos. Jag kommer på mig själv med att anteckna så att pennan glöder och känner att jag återigen kanske borde påtala vem jag är och i vilket syfte jag pratar med honom.
– Jag kommer alltså från lastbilstidningen Proffs. Är det okej att jag skriver en artikel om dig?
– Absolut, inga problem, svarar Andy.

Klockan har med råge passerat lunch. Jag känner att jag har fått höra tillräckligt. Jag vet vem Andys speditör är, jag vet vilka många av kunderna är (och det handlar definitivt inte om okända företag). Jag känner till arbetsupplägget och jag vet en del om hans privatliv, om hans civilstånd och hans kära lilla femåriga dotter som han längtar så intensivt efter att få träffa.

Jag tar farväl av Andy, bilinspektörerna och poliserna. Så snart jag rullat ut med min bil på E6, ringer jag upp min fotograf i Göteborg. Jag vill ha bilder på speditionen, helst på någon som jobbar där. När jag lagt på luren ångrar jag mig nästan omgående.

Andy gav mig klartecken att skriva om honom. Jag fick hans fullständiga namn. Han gav mig telefonnumret till sin svenske speditörskontakt. Jag fick fotografera honom, hans lastbil – både på utsidan och inne i hytten.
Han gav mig ett stort förtroende!

Andy är sannolikt en ”bricka” i ett väldigt fult spel, i en välorganiserad affärsidé som bygger på ett tillsynes brottsligt transportupplägg. Och det värsta av allt är att Andy själv inte tycks veta om det. Eller åtminstone visste han inte om det så sent som i torsdags eftermiddag.
Inte heller samhället i stort tycks förstå problemet. Inte ”Svensson”, inte våra politiker. Med några få udantag.

Jag hade inte möjlighet att se Andys ansiktsuttryck när polisen berättade hur fel han gjort. Jag vet inte ens om jag skulle vilja se det.

Jag kollar upp speditionen han kör för på ”Alla bolag” och ser att företaget med sju anställda omsätter nästan 65 miljoner kronor. Vinstmarginalen är god. Väldigt god. Här är många stora pengar i rullning. Jag väljer därför att göra Andy anonym. Han heter alltså något annat. För Andys skull väljer jag att inte avslöja vare sig speditören eller någon av deras kunder. Just nu!

Miljontals kronor är i omlopp i den oseriösa transportvärlden varje dag. Svenska staten förlorar sannolikt miljarder i skatteintäkter varje år. Sett ur ett globalt perspektiv, handlar det tveklöst om mångmilljardbelopp som undanhålls det sociala maskineriet – vård, skola och omsorg. Till exempel.
Ingen tycks bry sig – förutom ett antal hängivna trafikpoliser och bilinspektörer runt om i landet och ett större antal seriösa åkare och chaufförer, både i Sverige och ute i Europa.

Sista ordet är däremot inte sagt för min del – och sista frågan är definitivt inte ställd i den här historian.
Ni som prenumererar på Proffs kommer att få läsa mer i den tryckta tidningen…

Om artikeln

Publicerad: 2015-02-21 09:55
Kategori: Nyheter
Taggar: Andy Helsingborg Olaga cabotage Personporträtt