Ibland går det – rättsenligt – att komma undan lagens långa arm vid fortkörning. En nödsituation kan medföra ansvarsfrihet och att böterna alltså uteblir. Jag ska strax ge ett verkligt exempel genom att berätta kort om ett rättsfall, där en bilist klarade sig från en hastighetsöverträdelse genom att en nödsituation ansågs föreligga. Men det var alls inte självklart, eftersom bilföraren först fälldes till böter på 3 200 kronor i tingsrätten.

Vad är ”nöd”?

Först några ord om vad nöd är. Om man i en nödsituation handlar på sätt som normalt utgör brott, behöver det inte bli en brottslig gärning. Det är nämligen i ett sådant sammanhang brott bara om gärningen är oförsvarlig med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt. Enkelt uttryckt: man kan vid en helhetsbedömning få lov att synda i en nödsituation, bara det är rimligt med hänsyn till vad man gjorde och hur läget var och vilka effekter som följde.
Straffrättsligt blir det ytterligare komplicerat genom följande.
Det kan vara en äkta nödsituation. Det innebär att nöd – objektivt sett – faktiskt förelåg. Men det kan också vara en sådan påstådd nödsituation, vilken antingen inte kan motbevisas av åklagaren eller vara så orimlig att den helt enkelt kan lämnas utan avseende. Och i ett brottmål kvittar det faktiskt om det är en alldeles äkta eller påstådd nödsituation. Den får lika stark genomslagskraft bara den blir beaktad. Och det är åklagaren som har den fulla bevisbördan och inte den misstänkte eller tilltalade.

97 på 70-sträcka

Låt oss återvända till hastighetsfallet. En bilist på Orust gjorde en omkörning av en framförvarande bil, som körde egendomligt och med oregelbunden fart. Allt enligt den omkörande bilförarens och dennes medföljande hustrus uppgifter. Bilföraren uppgav också att han var tvungen att öka hastigheten (högsta tillåtna hastighet var 70 km/h) under omkörningen för att undvika att bli påkörd av den bil han körde om. Föraren av denna bil försökte nämligen tränga honom av vägen samtidigt som han ökade farten.
En polisman mätte med en laserhastighetsmätare farten på det omkörande fordonet till 97 km/h. Polismannen hade sitt intresse fokuserat på just den bilen och kunde därför inte säga något säkert om körsättet i fråga om den omkörda bilen.
Tingsrätten dömde alltså till straffansvar, eftersom domstolen ansåg att nödsituationen var förbi när omkörningen hade fullbordats. Därför kunde den inte längre anses medföra ansvarsfrihet.

Överklagar

Bilföraren överklagade till hovrätten. Och där vann han. Hovrätten framhöll att nödsituationen för att bli utslagsgivande måste vara akut. Men det ansåg man att den var, eftersom hastighetsmätningen ägde rum bara ett fåtal sekunder efter omkörningen. Bilförarens ”nödsituation får därför enligt hovrättens mening alltjämt anses ha varit akut vid mätningen”.
I sammanhanget viktigt att notera är att polisen vid hastighetskontroller måste vinnlägga sig om att söka iaktta omständigheter kring själva mätningen. Jag tror allmänt sett att polisen är duktiga på att göra detta. De omedelbart lämnade uppgifterna om vad som hänt från föraren av det stoppade fordonet, blir också av avgörande betydelse. Går det kanske rent av att kontrollera uppgifterna direkt? Kunde möjligen den omkörda bilen på Orust ha stoppats för kontroll t ex av nykterheten?
Men till slut: nöden har ingen lag. Oavsett om nöden är äkta eller av sådan påstådd karaktär att den måste godtas i straffrättsliga sammanhang. Ibland till nöds.

Sven-Erik Alhem
www.svenerikalhem.se