SVEN-ERIK ALHEM

Vad är det för bil som staten vill att vi ska köra?

Häromdagen stod jag och väntade på en färjeavgång. Jag såg säkert frusen ut. En hygglig ombordanställd erbjöd sig på eget initiativ att i förtid tillåta mig gå ombord så att jag slapp stå och frysa. Det kändes väldigt välkomnande. Men…

Vad han inte visste var att en annan ombordanställd, utan uppsikt över däck, nästan i samma sekund som jag befann mig på däck testade färjans eldsläckningssystem. Jag blev närmast dyblöt och kunde lätt ha känt mig mer frusen än jag var som torrskodd utanför färjan. Men samtidigt blev jag tämligen upprymd i mitt inre över den dråpliga situationen.

För att slippa kylan blev jag nedkyld av vatten som var avsett att kunna släcka en brand ombord. Den hjälpsamme färjeanställde var helt utan skuld och kan inte på minsta sätt lastas för vad som hände den för tidigt ombordsläppte passageraren. Så det så!


Bilen har nog genomgående
spelat en stor roll både som statussymbol och som ett nödvändigt – och dyrt – redskap för att möjliggöra ett rimligt boende på landsbygden utanför storstädernas kollektivtrafiksystem. Allt dyrare har det blivit inte minst med kraftiga politiskt betingade påslag på bränslet. Precis som om miljöproblemen i världen skulle klaras härigenom.

Det är lätt att leva i Stockholm utan att behöva äga en personbil. Mindre enkelt i Norrlands inland och på många andra orter i landet utan ett väl fungerande kollektivtrafiksystem.

För en vanlig, tämligen lågavlönad landsortsbo känns det nog trist att höra slagord som ”hela landet ska leva” och liknande. Särskilt om uttrycket kommer från politiskt håll i Stockholm.

Och vad är det för bil som staten vill att vi ska köra? Det har under lång tid rått en väldig osäkerhet vad det är som gäller från de styrande. Än gäller ett och plötsligt något annat. Förutom fordonspriset är det fråga om bränslet. Och skatten. Av flera skäl kan man gissa att staten helst ser att vi inte har någon bil alls.

Samtidigt har det varit en massa politiskt flumsnack om höghastighetståg. Precis som om det är sådana som löser problemen med transporterna för ”vanligt folk”.

Skönt att riksrevisionen satte ner foten med en protest över de högtflygande och otillräckligt genomtänkta planerna.


Årets julklapp är en
låda. En enkel låda att lägga mobiltelefoner i. Jag tror inte på idén. Med den särskilda lådan alltså. Det går väl lika bra att stänga av mobilen och ha den i fickan för senare bruk?

Årets julklapp för ”länge, länge sedan” – bakmaskinen – var mer spännande även om den blev en flopp. Som barn såg jag en gång fram emot att få en ångmaskin. I fungerande leksaksformat alltså. Den var både spännande och nyttig men korades aldrig – såvitt jag vet – till årets julklapp. Men dög likväl.

Nu ser vi snart fram mot ljusare tider. Åtminstone gäller det vad årstidsväxlingen för med sig. I övrigt ser läget i världen allt annat än ljust ut. Inte särskilt juste heller.

Men vi får förlita oss på en allomfattande, ljusare framtid trots allt.

Om artikeln

Publicerad: 2019-12-20 08:40
Kategori: Krönika
Taggar: Höghastighetståg Kollektivtrafik Miljö Riksrevisionen