Ändå fortsätter det att hända. Senast idag (den 4 december) körde en bilist rakt in i en redan inträffad trafikolycka och träffade en person från räddningstjänsten. Det är ett exempel som speglar en högst oroande utveckling – olyckor vid olycksplatser ökar, inte minskar.
Varför? Myndigheter och branschorganisationer lyfter tre återkommande orsaker: ouppmärksamhet, rattsurfning och bristande anpassning av hastighet. Transportstyrelsen har själv slagit fast att ouppmärksamhet numera är en av de vanligaste orsakerna till allvarliga singelolyckor. Polisen vittnar om samma sak.
Lägg till detta något så enkelt – men avgörande – som beteenden. I flera undersökningar från räddningstjänst och bärgningsföretag framkommer att en stor del av trafikanterna inte ens sänker hastigheten när de passerar en olycksplats, trots blinkande blåljus och/eller personal som arbetar i vägrenen. Vid bärgningsarbeten händer det rutinmässigt att både personbilar och lastbilar passerar i svindlande hastigheter, bara en armlängds avstånd från personalen.
Flera bärgare har dokumenterat (inte sällan på Facebook) hur fordon glider förbi så nära att deras arbetskläder fladdrar av fartvinden. Det är inte marginella misstag – det är riskbeteenden som återkommer varje dag, över hela landet.
Att då skylla på mörker eller dåliga ljusförhållanden håller inte. TMA-fordon är bland de mest synliga enheterna i svensk vägtrafik. Om förare ändå kör rakt in i dem säger det något om var problemet ligger… Bakom ratten.
Samtidigt pekar statistik som jag hittat på att räddningstjänsternas insatspersonal numera skadas oftare av trafikanter än av själva olyckans ursprungliga händelse. Detta är ett systemfel av rang.
Vad krävs då? För det första behöver polisen ges mandat och resurser att genomföra fler riktade kontroller vid olycksplatser. Överträdelser som ”ej anpassad hastighet vid räddningsarbete” måste tas på större allvar än idag.
För det andra är det dags att sluta acceptera rattsurfning som en normalitet. Jag ser väldigt många rattsurfare under ett arbetspass. En förare som fokuserar på telefonen i 90 km/h kan hinna färdas ganska långt under tiden han/hon till exempel ska svara på ett sms. Det är inte ett teknikproblem – det är ett beteendeproblem.
Vi har inte råd att vänta på fler exempel som till exempel den idag (som lyckligtvis inte innebar några allvarliga personskador).
Frågan borde inte vara varför dessa olyckor sker, utan varför vi fortfarande accepterar dem. Det är dags att göra det självklara: återinföra respekten för de människor som står på vägen och försöker göra sitt jobb.
Avslutningsvis vill jag tillägga (och understryka) att den statistik som jag inledningsvis nämner är sådant som jag har googlat fram. Det finns kanske färskare siffror – men troligtvis är de inte lägre. Tyvärr!
S-E Johansson