Stockholms satsning på regnbågsfärgade övergångsställen är ett starkt symboliskt uttryck för stöd till hbtqi-personers rättigheter. Men när kommunen avviker från standardiserad vägmarkering uppstår en juridiskt viktig fråga: vad händer med ansvarsfrågan om en olycka inträffar på en plats där övergångsstället inte utformats enligt Vägmärkesförordningen?
Trafikmiljön bygger på igenkänning. Det är inte en estetisk fråga, utan en del av den rättsliga konstruktionen för hur väjningsplikt, försiktighetsplikt och skälig aktsamhet ska bedömas. Ett övergångsställe är inte bara en målning – det är en juridisk funktion. För bilisten är väjningsplikten absolut vid ett obevakat övergångsställe, och den förstärks av trafikförordningens generella regel om att anpassa hastigheten så att olyckor kan undvikas.
Men hela den norm som bilisten förväntas följa förutsätter att övergångsstället är tydligt, enhetligt och igenkännligt. När markeringen avviker från standard kan bedömningen av vad som är ett rimligt och aktsamt beteende förändras. En förare är skyldig att vara uppmärksam – men ska inte behöva gissa vad som är ett övergångsställe och vad som är en dekorativ målning.
Ur juridiskt perspektiv blir därför frågan om orsakssamband och medvållande central. Om en bilist kör på en gående vid ett regnbågsfärgat övergångsställe kommer föraren fortfarande att presumeras ha väjningsplikt, men bedömningen av vårdslöshet kan påverkas om markeringen varit otydlig eller avvikit från gällande föreskrifter. Försäkringsbolag och domstolar kan då behöva pröva om kommunens utformning av miljön brustit och därmed bidragit till den risk som uppstått.
I svensk rätt finns ett etablerat synsätt att väghållaren – i detta fall kommunen – kan bli ansvarig eller delansvarig om en trafikmiljö ”uppenbart brister” i tydlighet eller säkerhet. Det finns vägledande fall där bristande skyltning, förväxlingsbara markeringar eller avvikelser från etablerad standard lett till att väghållaren ansetts ha haft ett medverkande ansvar när olyckor inträffat. Principen är att en trafikant ska kunna förlita sig på att vägmiljön följer de normer som byggts upp för just säkerhet och förutsebarhet.
Detta innebär inte att en bilist automatiskt frias vid en kollision – men det innebär att ansvaret inte längre är lika entydigt. Om en kommun medvetet väljer att frångå den standard som gäller för övergångsställen måste den också ta höjd för att juridiska konsekvenser kan uppstå. Det är därför rimligt att kräva att en sådan avvikelse föregås av en strukturerad trafiksäkerhetsanalys där kommunen kan visa att utformningen är lika säker som den standardiserade. I annat fall riskerar man att skapa en miljö där förare och gångtrafikanter tolkar platsen olika, och där ansvaret vid en olycka blir en rättslig dragkamp mellan bilist, kommun och försäkringsbolag.
Jag vill tydligt understryka att frågan inte handlar om motstånd mot hbtqi-rättigheter. Symbolik kan vara kraftfull. Men när symbolik placeras i trafikmiljön måste den alltid underställas de regler som är avsedda att skydda liv och undvika rättslig osäkerhet. Ett övergångsställe är en juridisk punkt i infrastrukturen – inte ett konstverk. Om kommunerna väljer att ändra dess utseende måste de också ta ansvar för att den förändringen inte skapar nya risker. Den som kör bil ska veta exakt när väjningsplikten gäller. Den som går ut i övergången ska kunna lita på att bilisten uppfattar platsen som ett övergångsställe. Trafiken fungerar helt enkelt inte utan denna gemensamma förståelse.
Att införa regnbågsfärgade övergångsställen utan att säkerställa juridisk och trafiksäkerhetsmässig tydlighet är därför inte bara ett estetiskt beslut, utan ett rättsligt ingrepp med konsekvenser för ansvarsfördelning, bevisfrågor och försäkringsbedömningar. Vill städerna använda symbolmålning bör de göra det – men inte på platser där markeringen samtidigt utgör en rättslig funktion.
J.J
Numera pensionerad jurist i trafikfrågor