KRÖNIKA AV NETTE SCHÖLIN - TIA

Tänk om vi skulle bedriva ADR-transporter på samma sätt som regeringen driver Sverige?

Traditionell förvaltningskultur i transportsektorn Man skulle enligt Löfven kunna kalla det en helt vanlig dag i lastbilen.
Häng med...

På uppdrag av en större speditör kommer en order om gods som skall transportereras. Åkeriet som åtar sig körningen delegerar genom trafikledaren transporten till mig.

Jag ger mig iväg, godset är ADR-klassat som explosivt, alltså klass 1:1 – högsta säkerhetsklassningen på väg (människor, djur och bostäder inom en 2 km radie riskerar fara ut i atmosfären om ett handhavandefel gör att olyckan är framme).

Jag lastar in godset på flaket, men av rutin vet vi att små avsteg från lagar och säkerhetsföreskrifter är sådant som förekommer för att spara tid. Så inte behöver vi lägga mer energi på att surra godset bara för att räddningstjänsten i ADR-utbildningen nämnde att det är av säkerhetsskäl. Det var ju mer en rekommendation.

På fraktbrevet står det en adress som enligt kör- o vilotiderna skulle ta både körtiden och en nattvila i beslag, något jag helst vill slippa då det skulle bli tidskrävande.
Här gäller att spara tid.

Den nya lastbilen är utrustad med den senaste gps-tekniken så åkeriets trafikledare har bilen under uppsikt när de lägger nästa körorder. Det plingar till och en hämtning inkommer, inte långt ifrån där jag befinner mig, utan i nästa by.
Här gäller att spara tid – och pengar!

Som av en händelse finns en gata i byn med samma adress som på fraktbrevet. Inte rätt stad visserligen, men nära nog.

Skyndar mig att lossa godset på adressen, som ju var nästan rätt, i ett lite halvmysko område där hälften av de jag såg påminde om rånare med sina luvor.

Pallen lutade oroväckande, men de som snabbt lastade av pallen verkade inte motsäga sig leveransen.

Klappat och klart så drog jag iväg och lastade det nya godset och tog mig därefter tillbaka till terminalen. Nöjd över min prestation.

Efter ett tag hörde speditören av sig och hade frågor om godset, som ju inte hade kommit fram. Eller – det hade ju kommit fram till nästan rätt adress.

Jag förklarade för trafikledaren var jag ställt av godset och att kunden, eller i alla fall mottagaren, tog hand om det.

Ett stort stycke dynamit, full size, på en gata i en by utan några specifika mottagare stod den i alla fall billigt. Och jag kunde inte för mitt liv förstå hur detta kunde vara ett problem.

I sann ”regeringsanda” har jag agerat precis så som landets ledande. Och om man kan styra ett land på det sättet, lär det ju även vara det mest optimala och självklara sättet att driva säkerhetsklassade transporter.

Jag satt och fikade med chefen några veckor senare och lyckades prata mig till en löneökning som jag är mycket nöjd över. Att speditören och åkeriägaren inte fått vetskap om transporten är ju inget som oroar. Det finns ju ingen anledning att informera någon egentligen, så vida inte pall-eländet exploderar. I så fall får man väl hävda att det hela beror på ett systemfel och att det är allt cabotage som pressat priserna i branschen och som ju därmed är den riktiga boven i haveriet…

Nette Schölin
Talesperson, TIA

Om artikeln

Publicerad: 2017-07-26 12:49
Kategori: Krönika
Taggar: gästkrönika IT-skandalen