KRÖNIKA - AV CATHIE SANDBERG

Vart tog moralen och etiken på vägen vägen?

Moral, etik och lojalitet är tre ledord som varenda person borde bära med sig utan att ens behöva tänka på det. Men det sorgliga är att det brister och krackelerar dag för dag, och i vår bransch är det så nedbrytande att man bara vill gråta.  

Därom är vi nog alla överens. Moral är dock ett mänskligt fenomen som vi skapat själva, för hade vi levt som djuren hade vi inte ens tänkt i de banorna som de snurriga mänskliga hjärnorna gör, för då hade vi gått på instinkt. Och ve den stackars människa som agerar på instinkt idag. Den naturliga medfödda naturkraften blir kväst i sin linda.

Lojalitet är också en känsla som vi har inom oss helt naturligt. Kan vi hålla oss lojala till det vi värnar om, kan vi också gå med huvudet högt och må bra.

Tyvärr sätter lojaliteten oss på hårda prövningar idag. Det ger oss onda tankar och huvudvärk. Vem, vilka ska vi förhålla oss lojala till? Vi blir försedda med munkavle och förmaningar och mer eller mindre idiotförklarade. Vi ska göra vårt jobb och hålla käften helt enkelt. Undra på att världen ser ut som den gör. Eller… har jag fel?

Jag personligen anser att var och en med förståndet i behåll skall använda sitt sunda förnuft i vilken situation som än uppstår. Det är det vi har fått förståndet till. Men alla är inte mogna nog att inse det och anser det bekvämast att bara säga ja, tack och amen. Den typiska svenska modellen, elakt men sant.

Jag har förutom världens bästa arbetsgivare även ett fint ekipage och en branschtillhörighet att stoltsera med. Jag är glad varje morgon när jag kliver upp och jag är väldigt stolt över mitt jobb. Jag vågar nog också påstå att jag är glad och trevlig och löser det mesta. Och jag är lojal mot er alla, men jag säger också ifrån när jag tycker något är fel. Och jag tycker det är både trist och fel när chaufförer pratar skit om och hånar varandra.

Tyvärr tycks detta fenomen mest uppehålla sig inom den yngre generationen. Vem och vad är det som bestämmer vem som är bättre än någon annan? Nu menar jag inte uppenbara saker som ointresse för arbetet eller ren försummelse och andra idiotsaker. Men att hänga ut varandra på Facebook med bilder och nedsättande text så fort något misstag begåtts är väl ändå inte okej. Antingen ignorerar man det eller så säger man till. Ingen av oss är perfekt på något sätt. Och ju mer erfarenhet och vana vi får desto lättare är det att göra misstag.

Onödiga misstag, helt enkelt för att vi slappnar av och går på rutin. Sedan finns det ju naturligtvis dom som gärna säger till, men inte på ett trevligt eller pedagogiskt sätt, utan med besserwisserns självklara kunnighet om allting, vilket i stället resulterar i irritation och ignoration.

En kollega berättade för mig om en episod på P4-parkeringen och det stod en svensk bil med två polska förare i med en tankcontainer. Passageraren ”blåste upp” bilens alkolås till chauffören. Smart kille. Kollegan sa det till dom i byschan, men dom ryckte på axlarna och sa att det inte var deras problem utan vaktens. Visst, men de kunde väl för fan ha lyft på luren. Hade det varit jag istället för kollegan hade jag tagit fram mobiltelefonen och fotat. Vilket jäkla hån mot oss som följer etiska regler och fyller i checklistor dagligen. Vid såna tillfällen bör vi plocka fram civilkuraget och stampa ner foten.

Att vara konflikträdd är en ofrivillig åkomma och inte helt lätt att handskas med, men om man kommer över den känslan känns det gott att veta att man gjort något bra. Vi klagar på dessa rattfyllon som kör omkring och då måste vi ju reagera med att göra något åt det. Bara ett samtal kan ju räcka för att man bidragit till ett bättre vägklimat. Eller hur? Så var ska vi lägga vår lojalitet? Mot oss själva och våra speditörer eller på dom som vill tjäna sitt levebröd på vår bekostnad?

Även personal på de olika ställen vi lastar och lossar på ska vara hövliga och hjälpsamma och föregå med gott exempel. Vi ska inte glömma att vi alla samarbetar i en kedja i en aldrig sinande ström 24/7. Det räcker med ett brott i en länk och kedjan brister. Det vet vi ju alla. Visst fasen har vi dåliga dagar och mår skit. Men det hjälper ju inte att ta ut det på allting annat runt omkring. Gör som jag istället när det regnar och blåser småspik, jag säger att jag inte är talbar och skulle kunna äta småbarn till frukost. Grrr. Och säger jag något elakt ber jag om ursäkt.

Jag kan må skitdåligt i dagar men jag försöker i alla fall hålla mig professionell i arbetet. Och jag kan ärligt säga att jag tycker om alla mina arbetskollegor. Finns där någon jag tycker lite mindre om försöker jag undvika att frotteras mot den/dom. Svårare än så är det inte. Så sluta upp med att häckla varandra. Och vilket gud förbjude – att hota varandra.

Var generösa mot varandra istället. Slösa med beröm och ge komplimanger. Komplimangerna behöver inte vara djupsinniga, bara de är välmenande. Kan räcka med: ”wow, vilka fräcka arbetshandskar”, eller ”vad enkelt det ser ut när du gör det”. Alltså bara en positiv touch i rätt riktning kan göra en hel arbetsdag.

Jag ger ofta komplimanger till mina arbetskollegor. Jag talar om för de kvinnliga att de är vackra och snygga, och samma till de manliga. En del blir förbryllade eller rent av blyga. De är inte vana vid sånt. En del tar det som en flirt och då får dom väl göra det för det har jag råd att bjuda på bara jag markerar gränsen. En flirt med arbetslivet helt enkelt vilket underlättar vardagen. Våga du med och du vinner.

Kramar till hela yrkeskåren, blink och vink,
Cathie

Om artikeln

Publicerad: 2017-06-15 16:29
Kategori: Krönika
Taggar: Etik gästkrönika Moral