Tjänstemannaansvar handlar inte om att ”sätta dit” tjänstemän som fattar svåra beslut under press. Det handlar inte om att kriminalisera felbedömningar i komplicerade ärenden. Och det handlar definitivt inte om att skapa ett system där rädda handläggare hellre låter bli att fatta beslut än att riskera personligt ansvar.
Det handlar om något betydligt mer grundläggande. Att makt och ansvar måste hänga ihop.

I dag lever vi i ett samhälle där offentliga tjänstemän fattar beslut som kan få avgörande konsekvenser för människors liv, företagande och framtid. Ett beslut kan kosta ett företag tillståndet att verka. Ett annat kan slå undan benen för en privatperson ekonomiskt eller yrkesmässigt. Ändå är systemet konstruerat så att ansvaret i praktiken ofta löses upp i anonyma formuleringar om att ”myndigheten gjort en samlad bedömning”.

När besluten blir fel – och det händer – tar det ofta lång tid att få rätt. Ibland år. Under tiden står den enskilde med konsekvenserna. Myndigheten kan i bästa fall kritiseras i efterhand, men den som faktiskt fattade beslutet riskerar sällan något personligt alls.

Det är här tjänstemannaansvaret kommer in. Inte som ett straffsystem för misstag, utan som ett skydd mot grov vårdslöshet, nonchalans och uppenbara regelbrott. Precis som i andra delar av samhället.
För i praktiken gäller redan i dag ett långtgående personligt ansvar för de flesta andra. Yrkesförare hålls ansvariga för kör- och vilotider. Verkstäder ansvarar för att arbeten utförs korrekt. Åkerier riskerar tillståndet om regelbrott sker systematiskt. Företagare kan ställas till svars för bristande rutiner, även när misstag inte varit avsiktliga.

Det är därför märkligt att just offentlig makt länge har varit ett undantag.

Den vanligaste missuppfattningen är troligtvis att tjänstemannaansvar skulle leda till ett stelare, räddare och långsammare beslutsfattande. Men erfarenhet från andra ansvarsområden pekar snarare på motsatsen. När ansvar är tydligt, skärps professionalismen. Dokumentationen blir bättre. Regler följs noggrannare. Beslut motiveras tydligare.

Det stärker rättssäkerheten – både för den som fattar beslut och för den som drabbas av dem.

Ett väl avgränsat tjänstemannaansvar innebär inte att varje felsteg ska bestraffas. Tröskeln bör vara hög. Det ska handla om allvarliga fall där lagar åsidosätts, där varningssignaler ignoreras eller där tjänsteutövningen brister på ett sätt som inte kan förklaras med stress eller otydliga regelverk.

Men just därför är det också rimligt.

I grunden handlar det alltså om en förtroendefråga. Förtroendet för myndigheter urholkas inte av ansvar – det urholkas av ansvarslöshet. Av upplevelsen att systemet alltid skyddar sig självt, även när det blir uppenbart fel.

Att återinföra ett tydligare tjänstemannaansvar är därför inte ett uttryck för misstro mot offentliganställda. Tvärtom. Det är ett erkännande av att deras uppdrag är så viktigt att det förtjänar samma krav på ansvarstagande som resten av samhället redan lever med.

– Makt utan ansvar skapar cynism.
– Ansvar utan makt skapar vanmakt.

Tjänstemannaansvar handlar om att återställa balansen däremellan.