Vindarna i polishuset kommer bland annat uppifrån och emellanåt snett uppifrån. Trafikpolis är inget som många ”höjdare” inom organisationen verkar ha speciellt mycket till övers för. Med ett undantag – när man lyssnar på dem under Tylösandsseminariet och i andra ”finare sammanhang”. Då dunkar mötesdeltagarna ryggarna blå på varandra. Då pratas det vitt och brett om Nollvisionen och hur kul det är att konceptet har gått på export till andra länder.
Nästa trafiksäkerhetsseminarium ska ju därför bli extra intressant att lyssna på. För plötsligt, under 2018, vände olycksstatistiken kraftigt uppåt och Nollvisionen åkte på en lusing av sällan skådat slag.
”Ryggdunkarna” i Tylösand kunde för ganska exakt ett år sedan glädjas över en olycksstatistik som pekade på dödssiffror som var de lägsta i modern tid. 253 personer omkom i trafiken 2017. Bland annat Trafikverket pratade då om att ”uthållighet och rätt insatser” hade gett effekt. Likaså menade man då att ”hastighetsefterlevnad är ett stort hinder för att nå målet” och att ”15 liv per år kan räddas om vi sänker hastigheten med 1 km/tim.”.
Andra problemområden som konstaterats är att andelen onyktra förare ökar och att regelefterlevnaden bland mc-förare är för låg.
Sedan dess har fler ”trafiksäkerhetskameror” satts upp längs vägarna. Punkt.
Och sedan då? Antalet trafikpoliser som ska stoppa rattfyllor och kontrollera regelefterlevnaden har ju minskat. Och byråkratin sätter rejäla käppar i hjulen för att vårda den lilla skara trafikpoliser och bilinspektörer som finns kvar i landet.
”Alla poliser i yttre tjänst ska bedriva trafikkontroller”, säger de som till varje pris vill försvara nedmonteringen av trafikpolisen.
Hur bra tycker ni att det har gått? undrar undertecknad lite försynt.
Medelåldern bland våra trafikpoliser är relativt hög. De som har några år kvar till pension säger inte sällan upp sig i förtid. Varför? De tycks ju ofta brinna för sin arbetsuppgift! Jo, helt enkelt eftersom byråkratin sätter gränser, liksom prestige och ointresse för trafikpolisens vara eller inte vara.
I början av januari publicerade vi en artikel på nätet som handlar om en 64-årig bilinspektör som inget hellre ville än att jobba kvar i ytterligare ett år, men hans artros gör det omöjligt för honom att arbeta mer än halvtid. Men nix, det går inte för sig. Hos myndigheten är kompetens och erfarenhet inget man värderar speciellt högt. Istället handlar det om siffor. Inte nödvändigtvis om pengar, men om antal anställda (numerär på myndighetsspråk).
Har man till exempel bestämt att det ska finnas tre bilinspektörer i ett polisområde, så är det så det ska vara. Två halvtidare och en tjänstledig blir totalt tre personer. Och då får man inte anställa fler, trots att dessa ”tre” endast utgör en (1) heltidstjänst ute på vägen. Basta!
Då säger folk upp sig istället. Kompetens och erfarenhet går förlorad – och inte helt otänkbart betyder det i ovan nämnda fall att trafikpolisen i Helsingborg kommer att stå helt utan bilinspektörer från och med den 1 juni i år. Riktigt illa för den seriösa transportbranschen. Men kanonbra för Polisens HR-avdelning, som därmed har ordning och reda i sin verksamhet.
Har man som i fallet med den 64-årige bilinspektören, i statens tjänst, stått utomhus i ur och skur i syfte att skapa förutsättningar för trafiksäkerhet och schystare villkor i transportbranschen – då förtjänar man absolut en bättre behandling av arbetsgivaren…
Göran Rosengren, chefredaktör