SVEN-ERIK ALHEM

Bättre bevismöjligheter krävs när färre vågar vittna

Brottsligheten i landet brukar delas in i riktigt allvarliga brott och mängdbrott eller vardagsbrott. Därutöver förekommer ibland uttrycket bagatellbrott. Ett sådant uttryck känns anmärkningsvärt inte minst för dem som drabbas av sådana.

Längre tillbaka i tiden medan det alltjämt var olagligt att ”gå mot röd gubbe” även i de fall man därigenom inte orsakade någon risk i trafiksituationen kunde ett sådant beteende nog passa väl in som ett bagatellbrott.

Polisen räknar som mängdbrott bland annat in stöld av och ur bilar, cykelstöld och butiksstöld. Även inbrott i bostad, misshandel, skadegörelse, rattfylleri/drograttfylleri och olovlig körning räknas hit. Det är normalt polisen själv som leder sådana förundersökningar.

Polisen har utvecklat sitt arbete för att klara upp fler mängdbrott/vardagsbrott. En för hela landet gemensam metod innebär att poliser jobbar på samma sätt med tidiga utredningsåtgärder direkt på brottsplatsen med förhör och annan bevissäkring. Tidsfaktorn är viktig och är ett av måtten på hög kvalitet.

När det gäller kvaliteten (till exempel tidsfaktorn) utgör emellertid den grova brottsligheten och inte minst den gängrelaterade brottsligheten med alla sprängningar och så kallade dödsskjutningar en betydelsefull faktor. Särskilt Stockholmsområdet har under längre tid fått förstärkning av poliser från andra polisområden. Högst förståeligt från brottsbekämpningens skull av den allra grövsta brottsligheten.

Men det finns baksidor. De polisregioner som fått släppa ifrån sig polispersonal till Stockholm får sämre möjligheter att tackla sin egen vardagsbrottslighet.

Gängen med sina härjningar påverkar alltså också de många människornas möjligheter att skyndsamt få sina vardagsbrott utredda och handlagda.
Det är viktigt att staten lyckas i sin strävan att genom ny lagstiftning möjliggöra för de brottsbekämpande myndigheterna att öka lagföringsprocenten för de grövst kriminella.

Bättre tekniska bevismöjligheter krävs som en följd av tystnadskulturen som lett till att få vågar berätta för polisen om iakttagelser som gäller gängbrottsligheten. En väg att beträda är bättre och utökad kameraövervakning och kommunikationsgenomlysning. Att kriminella har behov av kommunikation i sin brottssamverkan vet vi till exempel genom erfarenheter från Encrochat och andra avslöjanden.

Den som inte arbetar kriminellt som ensamvarg behöver kunna kommunicera med medverkande.

Sven-Erik Alhem

Om artikeln

Publicerad: 2023-09-29 09:00
Kategori: Krönika
Taggar: Kriminalitet Rättsväsendet Vittnesskydd