Att uppsåtligen beröva en annan människa livet är självfallet ett synnerligen allvarligt brott med ett extremt högt straffvärde. Att en man sticker en kniv i hjärtat på en kvinna i hennes egen bostad som han tidigare sammanlevt med och har två gemensamma barn med för att det finns en konflikt och vårdnadstvist mellan dem, gör brottet om möjligt än allvarligare. Barnen har på ett grymt och hänsynslöst sett för alltid berövats sin mor.
Tingsrätten dömde mannen till 14 års fängelse. Det är enligt min uppfattning i allt fall ett straff som inte ligger i överkant. Under min tid inom rättsväsendet hävdades det ofta – och jag tror i grunden att de flesta fortfarande har samma uppfattning- att en högre domstol inte i onödan ska ”peta i” den lägre domstolens avgörande. Det vill säga överrätten ska ha goda skäl för att göra en mindre ändring i en eljest klar dom. När det gäller själva straffmätningen, bör man – med beaktande av att reglerna om villkorlig frigivning innebär att alla de 14 åren ingalunda ska avtjänas i fängelse – också fråga sig vad ett liv är värt rent straffrättsligt? Livstidsdomen känns åtminstone för mig adekvat i de flesta situationer av mordfall. Det får aldrig bli ”för billigt” att ta livet av någon.
Känns främmande
Vad gör då Svea hovrätt när överrätten ska göra sin prövning i det aktuella fallet? Det grymma mordet har ett straffvärde på 12 år! I sin dom den 22 april 2010 skriver hovrätten något som för mig känns väldigt främmande:
”Som hovrätten berört i det föregående har brottet inte föregåtts av ett kraftigt provokativt beteende och det finns inte heller grund för att anta att (den tilltalade) haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Det får dock antas att hans sinnesstämning, även med bortseende från hans alkoholpåverkan, under lång tid influerats av konflikten med (målsäganden) och hans oro för hennes förmåga att hantera barnen. Detta förefaller ha påverkat hans förmåga att se situationen klart och att agera rationellt.Vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter finner hovrätten att fängelsestraffet inte kan stanna vid minimistraffet. Samtidigt står det klart att omständigheterna inte är så allvarliga att de motiverar att fängelsestraffet bestäms högst i straffskalan.
Fråga blir då var någonstans i spännet mellan tio och arton år som man bör lägga sig i detta fall. Vid en sådan bedömning måste beaktas att det kan finnas en stor skillnad mellan olika fall i fråga om mängden och arten av försvårande faktorer. En nyanserad bedömning som möjliggör att straffmätningen i det enskilda fallet kan få påverkas av såväl få som många sådana omständigheter, liksom arten av dessa, förutsätter att det finns ett utrymme för att mäta ut tidsbestämda straff för mord även när det föreligger många och grova försvårande omständigheter. Detta synsätt leder till att i fall där det inte finns så många eller framträdande omständigheter som talar i skärpande riktning man ofta måste lägga sig i det lägre spännet av straffskalan. Hovrätten finner i detta fall att straffvärdet för mordet får anses ligga runt 12 år.”
Krystat snack
Vad är detta för ett krystat resonemang som bara leder fram till ett enda resultat, nämligen att fängelsestraffet omotiverat sänks för ett synnerligen allvarligt mord? Nedsatt sinnesstämning med oro för kvinnans förmåga att hantera barnen? Detta och alkoholpåverkan skulle ha lett till att han kommit fram till att lösa situationen genom mord? Och i så fall måste väl de straffrättsliga konsekvenserna för honom bli synnerligen kännbara? Egentligen tycker jag att hovrätten själv resonerar i sina domskäl som skulle de utgöra grund för att i stället komma fram till att tingsrättens 14 fängelseår inte räcker och att Svea hovrätt därför måste skärpa straffet.
Sven-Erik Alhem
www.svenerikalhem.se