Men först ska jag nämna lite om cabotage. Cabotage innebär att inrikes transporter utförs av utländska transportörer. Sådana tillfälliga transporter i Sverige tillåts under vissa förutsättningar bland annat av miljöskäl. Lastbilar ska, är det tänkt, inte i onödan behöva köra utan last vid returresor. Men det är inte möjligt för en utländsk åkare att köra till Sverige utan last och utföra cabotage här, om åkeriföretaget inte etablerat sig i Sverige enligt nationell lagstiftning. Möjligheten att utföra cabotage för utländska åkare medför att de svenska åkeriföretagen utsätts för konkurrens på andra villkor än vad som gäller dem själva. Konkurrens är bra men under förutsättning att den sker på lika villkor. Och det är en självklarhet att ett utländskt åkeriföretag med säte och etablering i Sverige ska kunna arbeta här på samma villkor som ett helsvenskt åkeriföretag. Bekymren gäller när utländska åkare utför olagliga transporter i landet under andra förutsättningar än dem som gäller för svenska åkare.
Tolkningsproblem
Själva ordet ?cabotage? är definierat i Rådets förordning (EEG) nr 3118/93 som ?en yrkesmässig tillfällig inrikes godstransport?. Även Rådets förordning (EEG) nr 881/92 är av grundläggande betydelse. Själva definitionen låter ganska enkel att förstå när man läser den. Men det lilla ordet ?tillfällig? har orsakat stora tolkningsproblem inte bara i Sverige utan också i andra berörda länder.
De båda rådsförordningarna kompletteras med en av regeringen beslutad förordning, den så kallade behörighetsförordningen (1998:786).
I behörighetsförordningen finns det straffbestämmelser. Enligt 4 § p 3 behörighetsförordningen döms den som uppsåtligen utför inrikes godstransporter i strid med förordning (EEG) nr 3118/93 till böter. Och i 6 § nämnda förordning finns också ett beställaransvar. Enligt den paragrafen kan den som yrkesmässigt för egen eller annans räkning har slutit avtal om transporten dömas till böter, om han kände till eller hade skälig anledning anta att tillstånd saknades.
I 7 § behörighetsförordningen ges också en polisman eller tulltjänsteman möjlighet att hindra fortsatt färd om ett fordon används i strid mot bestämmelserna i förordningen.
Detta låter väl tryggt? Det finns ju utfärdade straffbestämmelser och då kan det väl inte finnas skäl att klaga? Eller?
Bevisproblem
Tyvärr. Här måste jag göra läsaren besviken. Visst, straffbestämmelser finns. Men uppenbara definitionsproblem och ? inte minst ? bevisproblem föreligger. För att få fram ett erforderligt underlag för en eventuell lagföring krävs ett gediget spanings- och utredningsarbete. Jag tror inte att polisen annat än rent undantagsvis kommer att anse sig kunna prioritera ett sådant utredningsarbete. Det är dock fråga om rena bötesbrott, det vill säga fängelse ingår inte ens i straffskalan. Så enligt min uppfattning torde den mest framkomliga vägen vara att anmälaren själv ? med de begränsningar detta innebär i förhållande till om det är polisen som står bakom insatserna ? redan i sin polisanmälan tillhandahåller mycket specificerade och konkreta uppgifter om hur de ifrågasatta transporterna utförts. Då kan förhoppningsvis dessa uppgifter läggas till grund för ett uppföljande polisiärt utredningsarbete. Om polisen har tid och kompetens för uppgiften!
I Vägverkets definition av begreppet ?tillfällig? vid cabotagetrafik (se Vägverkets hemsida www.vv.se) har understrukits att definitionen gäller i avvaktan på att Europas gemensamma transportmarknad blir helt integrerad. Vägverkets definitionsbeskrivning slutar med följande mening: ? Om en transportör åberopar möjligheten att utföra cabotage ska det åligga denne att kunna styrka att transporten utförs tillfälligt.?
Envis åkare efterlyses
Det sista kan aldrig gälla i ett brottmålsförfarande. I ett sådant kan en misstänkt eller en tilltalad aldrig åläggas ett prestationskrav. Det är alltid åklagaren som har den fulla bevisbördan. Såväl vad gäller olaglig cabotageverksamhet som all annan brottslighet.
Sammanfattningsvis är jag lika pessimistisk som innehållet i denna krönika ger intryck av när det gäller att straffrättsligt komma till rätta med den olagliga cabotagen här i landet. Men jag skulle gärna se att en envis åkare gjorde en synnerligen väl underbyggd anmälan med bilagd dokumentation över olika iakttagelser och att denna anmälan följdes upp under handläggningen hos polis och åklagare. Allt för att anmälan inte bara ska bli liggande och så småningom bli preskriberad. Preskriptionstiden är den lägsta, nämligen två år, eftersom det är bötesbrott.
Borde varit avklarat
Tyvärr är det inte bara de negativa erfarenheterna av de straffrättsliga möjligheterna att komma åt olaglig cabotageverksamhet som medför konkurrens på olika villkor för de svenska åkeriföretagen. Jag läser samtidigt rubriker som: ?Riskfritt för utländska förare att kasta bort svenska böter.? Texten i den följande artikeln börjar med följande konstaterande: ?Utomnordiska bilister och yrkesförare kan strunta i böter som döms ut i Sverige. Myndigheterna kräver inte in pengarna?. Det framgår också att en ändring kan vara på gång eftersom justitieministern arbetar med frågan.
Det är väldigt sent. Oförståeligt sent. En så enkel åtgärd som att lösa denna fråga inom EU borde varit avklarad för länge sedan.
Sven-Erik Alhem