DEBATTARTIKEL
Debattören ställer sig bland annat frågande till polisens "minutjakt". Bilden är endast en illustration.

Är det fel på oss eller på regelverket?

För några dagar sen uppstod en situation som fick blodtrycket att stiga rejält. Personer som inte är i branschen, men hört händelsen tror att man skämtar, men nej det här är vår verklighet. Min tanke är: vet politiker och myndighetspersoner något om hur vardagen och verkligheten ser ut för åkerinäringen?

Måndag morgon hade vi en tung dispenstransport från Örnsköldsvik till Karlstad, med angiven färdväg i dispenshandlingen. Transporten utfördes i ett mycket dåligt och krävande väglag där vi dessutom tvingades att uppsöka verkstad i Gävle, för byte av en nivåventil på bilen som brustit pga. isbildning.

Transporten gick trots allt enligt plan förutom tänkt dygnsvila i Björnfallet mellan Arboga och Örebro omöjliggjordes då rastplatsen var full, mest av utländska bilar som fyllt parkeringen.

Samma sak med nästa alternativ, parkeringen i Villingsberg mellan Örebro och Karlskoga. Möjligheten att leta annan plats för dygnsvila med detta ekipage fanns inte med tanke på färdvägsplanen i dispensen, och platsen för vila blev Karlskoga.
Då hade körtiden överskridits med åtta minuter.

Ett uppdrag senare i veckan blev en maskin från Östersund till frihamnen i Stockholm.

Transporten utfördes tillsammans med följebil i mycket dåligt väglag. Väl framme i Stockholm visade det sig att ett omfattande muddringsarbete pågick i hamnområdet och lastbilsparkeringen var avstängd. Maskinen fick lossas ute på gatan och möjligheten till dygnsvila var omöjlig. (Vid tidigare transporter har vilan alltid planerats till den platsen) Chauffören åkte därför tillbaka via Norrtull och norrut mot Upplands Väsby för att tillbringa sin dygnsvila på industriområdet, som han väl känner till. Avfarten innan Upplands Väsby står en polispatrull på avfarten och hakar på när han passerar.

Chauffören åker av E4 mot industriområdet och stannar vid parkeringen där dygnsvilan ska ske, när han stannat slår polisen på blåljusen och utför kontroll. Fordonet kontrolleras, utan anmärkning. Däremot har körtiden överskridits med tretton minuter för att komma till denna plats för dygnsvila. Vid kontroll av färdskrivaren trettio dagar bakåt har bilen i mitten av december vid ett tillfälle rullat två minuter för länge innan fyrtiofem minuters rast togs ut. (lagstadgad vila efter fyra och en halv timmes körtid)

Polisen, vi kan kalla honom Evert Bäckström, förfasas över denna oerhörda brottslighet!

Tre körtidsbrott på trettio dagar! Vår chaufför redogör för situationerna och visar transporthandlingar samt dispenser och färdplan. Handlingar som övertygar två av poliserna att inget alternativ funnits och ingen ambition om medveten överträdelse, men ej herr Bäckström. Bäckström klargör att skriver vår chaufför inte på för de tretton minuter han gjort sig skyldig till vid tillfället, så tas samtliga överträdelser upp till åklagare.

Skriver vår chaufför på, nöjer Bäckström sig med dessa tretton minuter. Detta trots att herr Bäckström väl känner till situationen vid frihamnen. Bäckström uttalar sig med att ”Vi kan inte utföra kontroller för tillfället där ute då parkeringen är avstängd”. Båda överträdelserna visar enligt Bäckström på grov bristande planering.
Åtta minuter fel på sextiotvå mils körning i dåligt väglag, inklusive verkstadsbesök.

Tretton minuter fel på femtiosex mils körning i kraftigt snöfall, och ändrade förutsättning för dygnsvila. Är detta fel på planering? Ja, enligt Bäckström. Ja, enligt lagboken när den tolkas ordagrant och minutiöst. Själv tycker jag det är snudd på trakassering av en nitisk polisman utan verklighetsförankring!

Den ambition vi har i vårt arbete att så långt det är möjligt, göra rätt och underhålla fordonen på ett så trafiksäkert sätt som möjligt där blanka besiktningsprotokoll är målet, verkar inte så viktigt i polisens ögon. Det är färdskrivaren som verkar vara målet, och jakten på minuter. Vi har fram till detta tillfälle aldrig haft minsta anmärkning eller föreläggande vid kontroller från polisens sida.

Slutsatsen av det hela måste bli. Vad fan håller vi på med?! Fullvuxet folk sitter i lastbilar och oroas över någon minut hit och dit för att hinna fram, eller sitter hungriga i bilen några kilometer från matserveringar! Chaufförer ligger och sover på av- och påfarter till motorvägar utan tillgång till mat och toalett. Transporter ut i vildmarken där något oförutsett inträffar resulterar i övernattning i hytten någon mil hemifrån i stället för egna sängen, allt för att färdskrivaren aviserat ”slut körtid”.

För att se till vårt fall. Skulle vår chaufför ha gasat mer och konsekvent hållit gällande hastighetsgräns i rådande väglag när han insåg att körtiden kanske inte räcker? (det fanns långa sträckor vid båda transporterna som körts långt under gällande hastighetsbegränsning) Ska vi åka med förpatrull som ”rekar” uppställningsplatser vid varje transport? Registrera företaget i någon öststat kanske är ett alternativ, risken för böter verkar då sjunka drastiskt!

I registren kommer detta att framstå som polisens lyckosamma avslöjande av ett brott mot kör- och vilotidslagstiftningen. Från och med trettioen sekunder registreras överträdelsen, och därmed är man lovligt byte för myndigheten. En minuts överträdelse, eller sex timmar gör ingen skillnad i statistiken.

Det mest otroliga är ändå myndighetspersoner som uttalar sig som experter när media rapporterar om yrkestrafiken. Trafikverkets generaldirektör beklagar sig om den tunga trafiken som kör för fort och för länge, samt hänvisar till statistik. Förstår man inte sambandet? Böter om du kör två minuter för länge i den hastighet väglaget kräver till parkeringsplats och tillgång till mat. Eller gasa och du kan äta en behövlig lunch utan risk för böter vid senare kontroll.

Förstår man inte att polisens minutjakt och färdskrivaren ”likt ett timglas” där tiden rinner ut driver upp farterna, är man ingen expert! Den stress färdskrivaren skapar är nog svår att förstå för den som inte kört lastbil i halt väglag, snörök och mycket trafik.

Många ”överträdelser” grundar sig enbart på glömska eller stress. En felaktig aktivitets inmatning på färdskrivaren vid rast, (ett tryck på en knapp) gör att ingen rast registreras.
Att fordonet ej körts, syns klart och tydligt, men nej ingen giltig rast. Återstår att sitta ytterligare fyrtiofem minuter för den som glömt, för att undvika herr Bäckströms medicin!

Likna detta med en handläggare på en myndighet som glömmer att växla telefonsvararens meddelande ”sitter i möte fram till elva” eller ”gått för dagen, återkommer i morgon” när det inte är korrekt. Där delas inga böter ut fast personen ej går att nå, liknelsen är fullt relevant!

Hur kan det ha blivit så här? Givetvis skall ingen köra trött eller så långa pass att trafiksäkerheten påverkas. Men målsättningen i ett regelverk måste vara att trafiksäkerheten skall öka, men uppnås målet genom denna jakt på minuter? Att man i lagstiftningen fokuserar på körtid är ett stort fel tänkande. Det enda det resulterar i är att komma så långt som möjligt på lagstadgad körtid, oavsett väglag.

Det mest rimliga vore att begränsa körsträckan i regelverket. Låt säga att ett körpas begränsas till trettiofem mil, därefter krävs samma vila som i dag. (fyrtiofem minuter) Efter ytterligare trettiofem mil har dyngskörsträckan uppnåtts, med krav på dygnsvila. Ingen behöver sitta och titta på tiden som räknas ner i färdskrivaren och stressas av att klockan går för fort när trafiksituationen gör att det måste gå långsammare. Avståndet till målet är alltid det samma.

Är det fel på oss chaufförer, eller är det ett regelverk som skapats av byråkrater utan erfarenhet från branschen och aldrig kört en meter?

Norrlandsåkaren

Om artikeln

Publicerad: 2014-01-21 07:16
Kategori: Debatt
Taggar: